Köpa in sig i hus

Försöker verkligen inte spräcka din bubbla men du kommer alltid vara inneboende i hans hus även om du köper in dig. Ska man flytta ihop rekommenderar jag att man skaffar ny bostad tillsammans.

Ni måste inte ha lån hos samma bank, ni har ju två egna lån då. Prata med din bankman också, du behöver inte ansöka om lånelöfte men det kan vara bra att prata siffror ändå. Såvitt jag vet tittar man inte på husets värde alls utan bara din inkomst, dvs kommer du att ha råd med det samtidigt som du kan leva drägligt, och det är banken som avgör om de anser att du har råd. Fyra miljoner är mycket pengar, räntorna ligger högt just nu och jag undrar vad du har för inkomst om du tror att du ska få det lånet ensam.

Ang. att dela på kostnaderna är det inte alls krångligt. Man tittar på vilka räkningar som kommit in och delar dem sinsemellan, eller om du swishar över en summa, kanske en fast årssumma utslaget per månad då, eller om du står för alla matkostnader, eller någon annan lösning. På ett eller annat sätt måste du ju vara med och betala övriga utgifter oavsett om du köper in dig i huset eller inte så "krångligt" blir det väl oavsett, bara en kostnad som antingen går till honom eller till en bank.

JAg väljer bort all ekonomi och säger så här.

Att flytta in i någons hem gör att du aldrig riktigt kommer att känna dig som hemma.
Bara det.

Jag har gjort det. Det kändes som att jag var inneboende ändå.

Det gäller två olika situationer, har inte med kön att göra. Oavsett kön så är det "galet" att köpa in sig i en existerande bostad utan det bästa är att köpa något gemensamt så båda har samma ekonomiska ingång och samma rättigheter om man går isär. Att låta någon köpa in sig innebär per definition att man inte längre har rätt till sitt eget boende på samma sätt, om något skulle hända.

Så länge hon inte amortera på det bostadslånet hon måste ta så är det ingen investering. Dem dagen de säljer eller ev gör isär kommer ts sitta med en lån på 4 miljoner till ett hus hon inte längre har eller har rätt till. 

Sarkastiskt inlägg, men det sätter absolut fingret på att män och kvinnor inte beaktas lika i samhället.

"Män är förövare och kvinnor är offer"-mentaliteten sitter så otroligt djupt rotad i vårt DNA att det är löjligt.

En bild som jag delar med många. 
Men bra, grattis.

Det ÄR en massa bostadsaffärer hela tiden. Iaf där jag bor.

Sen tycker jag personligen att samboskap är överskattat.

Jodå, vi är en hel del.
Kan bero på ålder också, jag är klar med barn och allt sånt.
Förstår om man är ung och vill bilda familj, givetvis. Men när man är klar med den biten av liver så är det faktiskt himla skönt att bo på var sitt håll.

Hur mycket jag än vill vara med min partner så skulle jag inte vilja bo ihop.

Kanske, kanske inte. 
Som sagt, när man träffas senare i livet ser man kanske annorlunda på detta.

Jag hade inte heller separerat bara för "att" om jag levt ihop med mina barn pappa för att barnen flyttat ut.
Men nu är jag separerad sedan länge och har utflugna barn, och jag uppskattar att ha mitt eget krypin.

Min partner har eget hus ett par mil utanför stan, jag har en liten lägenhet i stan. Vi är mycket hos honom, speciellt när det börjar bli ljusare och varmare ute. Men att flytta dit? Nej tack, det vill jag inte.

Skulle vi mot förmodan flytta ihop så ser jag inte mig själv i ett hus på landet och jag tvivlar på att han vill flytta in i min två i stan. Så vår bästa lösning är den som vil har.

Mitt resonemang?
Jag vill inte bo ihop, sen skiter jag i hur många hus som är till salu. Det var bara ett konstaterande.

Visst, jag håller med om att det säkert ofta är fördelaktigt rent ekonomiskt. Det har jag inte heller motsatt mig. Men praktiskt? Nej, det håller jag inte med om. 

Och att flytta in i någons redan existerande hem har jag gjort en gång, och jag kände mig aldrig riktigt hemma där. Så det gör jag aldrig om.

Till sist, jag tror att mycket också beror på i vilken ålder man är och i vilken fas man är i livet. Vill man starta familj ihop så förstår jag såklart att man vill bo ihop. Jag har ju gjort den resan också. Men idag ser allt annorlunda ut och mina barn är vuxna och utflugna.

Jag fick göra om en hel del, men vissa saker var han totalt stendöv för. "Konst" som var något hemkluddat skit måste bara sitta över soffan. JAg störde mig på det de åren jag bodde där.

Han chefade över sitt och jag kände det som att jag bodde där på nåder.

Sen är ju alla olika och jag är mer bestämd numera än  när jag var yngre.