Hur har ångest visat sig för dig fysiskt?

Yrsel, som att det gungar. 

Exempel på vad ångest kan orsaka för mig:

"Paralysering av tankar", det vill säga- jag kan inte tänka "klart". Ingen röd tråd, knappt ord i huvudet längre, utan snarare som om huvudet är fyllt av "känslor".
Gungande mark.
Overklighetskänslor.
Illamående.
Bristande tidsuppfattning. Vad är det för tid, dag?
Hjärtklappning
Andnöd

Yr, allt känns overkligt/dimmigt, trött, vill inte äta osv.

Känner mig riktigt stressad/orolig också och rastlös. Svårt att hålla fokus. svårt att slappna av.

- spyr 
- får en känsla av att jag måste fly "för annars svimmar jag" 
- tryckkänsla runt halsen 
- känns som ilningar i armar och ben 
- känns som att jag inte kan svälja eller andas normalt 

Allt känns som en katastrof eller att jag när som helst kommer dö och jag vill lägga mig ner och sova. 

Led av svår panikångest i många år, men har blivit "lugnare" efter 40 av någon anledning. Hjärtklappning, ibland extrem sådan, svettningar, domningar i händer men även andra delar av kroppen, overklighetskänslor, dvs en upplevelse av att världen runtikring/ omgivningen inte är på riktigt. Detta började jag få redan i 15-16-års-åldern och då var det inte många som ens visste vad panikångest var (på 90-talet), idag är det mer allmänt känt. Därför var många oförstående och begrep inte vad jag drabbades av. Vissa menade att jag "tänkte för mycket" och borde lära mig "slappna av och ta det lugnt".

Inte förrän jag flyttade hemifrån och en period blev inneboende hos en äldre kvinna, som också hade panikångest, förstod jag att det var panikångest jag hade.

Det fanns väl inga "riktiga" mediciner för sådant då, så jag fick Cipramil av henne, som var "lyckopiller" och kanske inte direkt lämpliga i sammanhanget (hon led även periodvis av depression och tog så sådant).

Flera gånger har jag verkligen trott att min sista stund är kommen, varför jag blivit så skraj så jag ringt på hos grannar, bara för att det att ha någon att prata med flyttade fokuset från PÅ:n. Ibland har de blivit rädda och trott att jag varit någon skum typ, men när jag förklarat vad jag lider av brukar förståelsen öka.

Vid de värsta tillfällena så blir det allt jobbigare att andas, ryser inombords, liksom. Känner mig rädd och stressad, börjar gråta och sen är det fullfjädrad panikångest där det känns som att jag ska få hjärtstillestånd och dö av syrebrist. 

Ibland är det "bara" rysningar och känslan av stress och rädsla och att inte kunna sova.

Kramp i härtat. Som att en hand håller och kramar det. Haft så länge jag kan minnas.

Vet inte om det hjälper er, men det hjälpte mig. 

Det var när jag märkte att det var inget som skapade min ångest åt mig, utan jag skapade den för mig själv. 

Om man stressar så blir adrenalinet magsyra och när man då har lättare nästan omärkbara uppstötningar så får man tryck över bröstet. När jag hade stressat mycket i tidigare yrke lade jag mig ofta och vila när jag kom hem efter jobbet.
Som ett brev på posten kom ett tryck över hjärtat.
En läkare bad mig ta en kort lugn promenad efter jag stressar så att man hinner omsätta adrenalinet och då försvann trycket över bröstet.

Igenkänning på mycket, får mest korta stunder numera men haft riktigt jobbiga episoder tidigare. 

 

Jag är precis inne i den fasen och fick någon slags uppenbarelse om vad jag hållit på med och vad jag förlorar när jag fick sådan ångest i kroppen att jag höll på att spy.
Tyvärr har nog det negativa fokuset från min sida gjort att jag kört mitt äktenskap i botten och hon överväger nu att lämna mig.
När jag rannsakar mig själv så är det jag själv som skapar allt och bara den insikten gör att jag rätt lätt kan slå bort dåliga tankar när dom kommer så jag inte sänker humöret.

Jag blir toanödig, akut. Börjar göra ont i magen, får panik.