Varför uppfostrar folk inte sina barn till att bli ordentliga och artiga?

Det går väl uppfostra barn till att visa andra respekt utan att för den saken skull vara sträng. 
Stränghet ger rädda barn. De lär sig förvisso vad de ska och inte ska göra, men inte nödvändigtvis varför.

Japp, håller med! Har förvisso inte haft barn här som slåss, men som inte fått lära sig hur man uppför sig. De verkar tro att de är hemma. Jag säger inget om 4-5?åringar, men 8-9-åringar som inte kan tacka för maten, som klättrar över köksbordet när de vill ha mer mat, som bara ska bestämma och manipulera och som verbalt beter dig riktigt illa mot både mitt barn och mig. Tack för besöket, kom inte tillbaka. Som tur är finns det många goa ungar också. Tycker synd om dessa ouppfostrade barn men det är inte mitt jobb att ta mig an dem. 

Men låt oss säga såhär, mina barn har social och emotionell kompetens. De kan navigera i olika situaioner. Det är målet. Det ser jag att många andra barn saknar. Man ser hemma hos dem att föräldrarna låter barnen styra. Då skapar man monster som inte lär sig att andras viljr också ska få plats.

Vilken ålder handlar det om? 

För barn under typ 5 år så är det du som närvarande vuxen som uppfostrar - om inte föräldrarna är där vill säga. Du visar tydligt vad som gäller i ert hus och får vänligt men bestämt hjälpa dem med det. Vildare kompisar är välkomna i förälders sällskap.

För äldre barn så kan man förstås förvänta sig mer. Men ärligt talat så är i alla fall mina barns kompisar för det mesta både artiga och riktigt trevliga. Jag känner inte igen mig i att de skulle vara "smånarcissister och hotar och utpressar" som du skriver. 

Tala kanske med dina barn om vilka förväntningar ni har på dem när de har kompisar hemma? Blir det för jobbigt för dig och resten av familjen så är det ok att begränsa det hela lite. Kanske bara ha kompisar hemma ett par dagar i veckan eller att de leker utomhus.

Håller med! Jag har aldrig låtit mitt barn härja fritt, har alltid satt gränser. Dock har mitt barn fått vara med och bestämma men i begränsad omfattning som sedan har utökats ju äldre och mer mogen barnet blivit. Tror man gör sitt barn en björntjänst genom att inte vara tydlig och köra dem regler och förhållningssätt. Det görs med kärlek. 

Det kan jag köpa. Men inte till priset av att vara sträng. 

För att en sådan uppfostran är kontraproduktiv idag. Man lyckas bättre i livet som elak.

Det kanske beror lite på vad man lägger i ordet sträng. Jag anser inte att jag har varit ett dugg sträng mot mina barn, de är ändock artiga, väluppfostrade och hjälpsamma. Det jag istället har varit är kommunikativ. Om det inte finns ett därför utöver "för att jag bestämt det" när barnen frågat varför jag vill att de ska göra si och så, så var det en dålig regel. Och eftersom det alltid funnits ett därför så har jag inte behövt vara sträng.

Min reflektion - har välartade tonårssöner som jag alltid fått beröm för och som de själva ofta kommer hem stolta vid möten med andra vuxna då de får beröm för hur artiga och trevliga de är...

Är tränare för barn och ungdomar och när jag för x-antal år sedan började med det så fanns det 1 barn i gruppen som hade myror i brallan och huvudet övriga var hanterbara. Nu är det i princip omvänt. 1-2 barn/ungdomar som lyssnar och som man kan instruera medans övriga är högt och lågt, tjafsar både med mig som tränare och andra deltagare, kan inte ta till sig instruktioner, ska "fuska", ägnar sig åt annat än träningen osv.
En tjej fick jag nog på och sade ifrån på skarpen då hon faktiskt störde varje träning med sitt tramsande och tjurande och övriga deltagare var också trötta på hennes beteende och försökte säga ifrån till henne men hon gav sig aldrig. Efter att jag sa ifrån ordentligt slutade hon att komma. Gud så skönt faktiskt!
Mötte henne senare i ett annat sammanhang och då var hon tämligen spak.

Du låter som äldre människor alltid har låtit. "Ungdomen av idag..." typ. 

Stränghet är inte idealiskt, då fostrar man små ögontjänare som är snälla och beskedliga när mamma eller någon annan sträng vuxen är där, men som saknar inre driv att vara trevlig när ingen vuxen tittar på. 

Det leder i slutändan till vuxna människor som endast kan prestera om någon ber dem att göra det, följare som konsumerar istället för att producera. 

Men visst, normal social kompetens är viktig. Min uppfattning är att det varierar ganska stort på bostadsområden mm. Eller kanske snarare sociala cirklar. Mitt barns vänner i skolan är väldigt trevliga små människor. Barnen i mitt bostadsområde varierar, en del är supertrevliga, andra är monster som svär och lyssnar på gangsterrap. 

Jag tror mycket på att barn gör som vi gör, inte som vi säger. Därför måste vi vara bra förebilder och själva visa oss från vår bästa sida när vi umgås med andra. Det blir enkelt då.