Hur mycket reagerar ni utifrån avundsjuka?

Inga känslor är väl logiska? Jag uppskattar ju ofta sådant du skriver och jag har intrycket av att du har ett lite annorlunda tänk än många. 

En gång skrev en till mig på forumet:

Ditt liv framstår som allt mindre avundsvärt. 

Det var en utsaga som gjorde mig förvånad, då jag inte tycker att jag skrivit så mycket som någon skulle kunna bli avundsjuk på, möjligen det här med att jag bor tillsammans med någon, men det är väldigt vanligt att bo tillsammans med någon. Inget särskilt. 

Jag blir säkert avundsjuk ibland utan att veta om det, och det kanske du också blir, bara att du tycker det är ologiskt och slår bort det?

På forumet har jag inte blivit avundsjuk på någons liv hittills. Men de flesta skriver ju om sådant som är svårt i deras liv. Det var någon som skrev en gång om hur hon ville hjälpa en kollega in i arbetsgruppen, en väldigt fin människa verkade det som. Då önskade jag att hon var min kollega. Mer så kanske, att man önskar att man hade en sådan person runt sig. Eller när någon på forumet fått jättefina svar i något som rör mig och jag önskar att jag fått de svaren. Jag förstår varför jag inte får dem av sådana som tycker jag är dryg. Jag hade inte gett dem stöd heller då jag anser dem dryga och bortom räddning. Men säkert har jag gett och fått stöd anonymt av samma personer, då vi är rätt få här. 

Det här är en grundläggande och djup skillnad mellan oss i hur vi ser på "jobba för det". Som tidigare ältats har jag kämpat i 25 år utan att komma dit jag vill: ett fast arbete, vilket också är något väldigt många andra människor har efter utbildning i bristyrke. Det beror dels på otur, dels på att jag inte kan hantera förtryck utan att reagera, och eftersom det på nästan alla arbetsplatser jag varit på har förekommit förtryck (de har behövt någon på dagen av en anledning, dvs nästan alltid att någon innan mig blivit sjuk eller fått sparken på grund av av arbetsklimatet där) så har jag nästan gett upp. Ett par gånger har jag fyllt i av annan anledning, t ex pension, och då upplevt friska arbetsplatser. Så blev det för mig, och nu finns ingen återvändo. Jag önskar att jag haft andra sätt att hantera förtryckare på!
Lätt i livet kan man delvis välja. Inte protestera, glida undan, slicka uppåt. Men samtidigt, du är där du vill vara och inte jag, så något måste du ha gjort rätt där jag har gått vilse. 

Det är som det ska vara, att man aldrig är nöjd. Men det kan nog slå över i avund för några. Fint du håller det i schack. Tack för att du ser att jag haft det tufft och inte bara säger att jag ska kämpa ännu mer. Egentligen har jag kämpat för länge och borde med facit i hand gett upp  tidigare. Men bättre sent än aldrig. 

Det är väl det som är grejen, att på senare år har jag kunnat, och även till sist velat, slå av på takten. Innan var det såhär 100 procents jobb i några månader, 100 procents a-kassa i några månader, sen meningslösa åtgärder och insatser om arbetslösheten övergick några månader, och så en känsla av att inte längre orka med vissa arbetsuppgifter på grund av sådant jag utsatts för i arbetslivet, utmattning till följd av att inte ha något val, usel a-kassa och sjukersättning på grund av deltidsjobb, ja, jag tror du fattar. Så nu när jag kunnat slå av på takten och inte längre är så ung och är tröttare så tror jag att det klokaste inte är att kämpa. Jag är inte glad över de hälsoproblem jag delar med många andra som varit utsatta för mångårig negativ stress, men att få reflektera lite såhär med dig som inte dömer, det lugnar ner och lindrar. När jag kom hit till Familjeliv hade jag fortfarande en hög takt, nu är det riktigt snigelfart många dagar. Jag är även gladare nu än när jag kom hit. 

Jag tror att om man hittar sin egen takt och får möjlighet att följa den (i åtgärder eller på destruktiva arbetsplatser har du sällan den möjligheten) så mår man bättre, och då blir man gladare, och inte lika sårbar för negativa känslor som till exempel avund, eller att någon försöker trycka ner en. 

Ja de kan ha jobbat för det. Men även om de inte har det, så är det inte säkert att deras lycka är mer än någon som har det sämre ställt. Att kämpa för något kan ge mer lycka än någon som får det utan att kämpa.Och lycka är väl ändå mycket mer värt än t ex mycket pengar. 

Jag har svårt att tro på den som säger att hen "aldrig" är avundsjuk, Jag tycker ofta man kan se tecken på det, även om det inte alltid sägs rent ut.

Se bara på hur folk reagerar på varandras nya prylar och inköp, grannen vill ha det som grannen har. Jag har sett många exempel på det i mitt liv. Eller hur man är avundsjuk på någons egenskaper eller utseende, som man önskar att man själv hade.

Men ok, jag väljer att tro dig till motsatsen bevisats!

Man behöver klara sig plus liten guldkant för att kunna känna lycka. Finns forskning på att 500 kronor per månad till nöjen höjer livskvaliteten. Sedan beror det säkert på vad man jämför med om man tycker att 500 gör skillnad eller om de är ett hån. Det finns ett äldre uttryck: allmosor. Det finns se som inget vill ta emot och inte vill ge tacksamhet. För dessa människor är stoltheten viktig.

Jag själv har kämpat alltför länge för vissa saker. Ingenting kan ge mig dessa 25 år tillbaka. Erfarenheter har jag fått, men hade hellre haft andra. Ändå är jag glad över att ha blivit lite klokare än innan erfarenheterna. Till exempel hade jag åsikten att djupt deprimerad skulle jag aldrig kunna bli. Men alla människor har sin gräns för vad de dukar under för.

Min bild är att de som har det halvbra och tänker att de skulle kunna ha det ännu bättre har mest utrymme för avundsjuka. Det finns ingen energi över att avundas det som är för långt borta. Tacksamhet går att lära sig, men enligt min erfarenhet först när grundbehoven av mat, tak och relationer är täckta. 

Det beror lite på vilka erfarenheter det är tänker jag, men visst, en del av mina positiva erfarenheter hade jag troligen inte gjort om jag fått fast jobb. Som du har det, då har du alla förutsättningar för att vara lycklig nog slippa avunden, och det verkar du också ha gjort? 

Tror allt man behöver veta för att motarbeta sin egen tendens till avundsjuka finns i detta inlägg. Jag skulle gärna ha vissa saker som jag inte har, men om jag hade haft dem skulle jag inte vara jag, så det är samtidigt svårt att föreställa sig hur det hade varit om det inte hade varit som det är. Jag är nog inte så visionär på det avundsjuka sättet, alltså jag sätter mig inte i andras ställe på det sättet som jag föreställer mig leder till avund. Att det borde varit jag. Som barn och ung hände det, men sedan blev jag upptagen med att kämpa för att få fast jobb i 25 år, vilket som bekant misslyckades.

Jag håller med. Sedan är det fint att ha drömmar, och jag kanske kan ha känt mig lite avundsjuk på alla med kulturpappor som jobbar på jobben jag hade velat ha istället för mitt bristyrke sedan jag förstod vilken fördel det är att ha en kulturpappa om man ska jobba inom kultur, när jag ändå inte fick fast jobb i bristyrket, haha. Jag hade i teorin lika gärna kunnat frilansa med facit i hand, men det vågade jag aldrig försöka med. 

Det är sant, och jag är tacksam. 

Personliga konversationer skulle ni ju kunna ta i pm....

Tror jag inte. Folk tycker nog synd om er, eftersom ni hänger här alltid och inte har något liv IRL. Sedan blir folk nog också irriterade när ni inte håller till ämnet och använder andras trådar för privat konversation.