För jävlig situation!

Om du inte gör abort kommer det troligen att bli separation, och då står du där i värsta fall ensam med tre barn och dålig ekonomi. För så fungerar rätt många män.

Min man var tydlig med att ett barn är hans gräns, blir det två skiljer han sig.
Så jag tycker du ska vara glad som har en man som gick med på två, kanske. Och tänka på att det ni har nu orkar ni nog med, och kommer snart ur småbarnsåren och får mer tid till egna aktiviteter och att bli ett par igen.

Är det inte värt något också?

Jag och min man har sett många skilsmässor i flerbarnsfamiljer men vi har nu 24 år ihop, och fler lär det bli.

det känns som att du har svaret inom dig ?och tyvärr kan det som du säger gå åt två håll. Är du beredd att klara av bebisen själv och de två andra barnen vid en eventuell skilsmässa? Praktiskt och ekonomiskt? Jag har inga egna erfarenheter men vet dem som gjort abort mot sin vilja lidit mycket av det och det slutade med skilsmässa och efter en tid en ny man och en bebis, Svårt läge?.måste du bestämma dig nu? Går kanske avboka aborten och få mer betänketid? 

Satt i exakt samma sits för 1 år sedan. Blev gravid trots preventivmedel, och trots att min sambo visste om att jag blivit gravid med de två äldre barnen med preventivmedel och jag bett honom att sterilisera sig om han inte ville ha fler så gjorde han inte de och i maj förra året blev jag oplanerat gravid igen. Vi gick igenom samma sak som er han ville inte och vi var hos kurator och abort rådgivare men till sist klarade jag inte av en abort... jag kände att jag tar inte bort ett barn för hans skull. Och skulle jag tagit bort de hade jag behövt lämna honom eftersom jag ansåg att han då tvingat mig till de. 
Och det blev inte bra. Han var inte med på förlossningen, han tar inte barnet som nu år 2 månader. Det känns som att han straffar mig för att jag behöll barnet. Men jag ångrar inte barnet, och kommer aldrig ångra att jag behöll honom. Nu sitter jag mest och funderar på hur länge jag orkar stanna med denna mannen och såklart mår jag jättedåligt i detta.

Hur går det för dig? Har dina tankar landat. I övermorgon är det torsdag. Känner du i hela ditt väsen att behålla så följ det. Men ändå känns det som att en abort är det enda rätta. Det verkar kunna gå åt pipan hur du än gör. Om ni kommer att fortsätta relationen så kanske det finns tid längre fram överväger tillsammans om ett tredje barn. Om det är helt tvärnit för maken så skicka honom ögonaböj för en vasektomi. Även om ni separerar ska han inte skaffa fler barn. 

Har du bestämt dig TS? Jag är i samma sits och har en tid bokad på måndag. Har två barn och ett tredje hade blivit som att börja om. Min man vill verkligen inte. Inte jag heller egentligen men samtidigt vill jag inte heller göra abort. 

Det känns som vi sitter i precis samma sits.  Min sambo vill inte behålla Men har varit tydlig med att jag inte ska göra abort om jag inte vill. Han kommer finnas där om jag väljer att behålla. 

Men jag orkar nog inte heller börja om just nu. Bebis vore jättemysigt men min äldsta är väldigt tidskrävande och krånglar en del för tillfället. Han behöver vår tid. Plus att relationen haft sina dalar.... jag tänker att om vi separerar längre fram så är det enklare med två barn än tre varav en fortfarande liten. 

Våra stora barn är 5 och 8 och de har precis landat i allt sedan vi flyttade för 9 månader sedan. En stor till förändring till hade nog varit för mycket.

däremot utesluter vi inte ett tredje barn längre fram, men då ska det vara ett aktivt beslut som vi längtat efter.

men mår ändå så dåligt över aborten, fast jag vet att det är det rätta. Just nu är det konflikt mellan hjärnan och hjärtat. 

Styrka till dig!!! 

Just nu splittrad. Har tid imorgon för medicinsk abort och kommer genomföra den. Men vill egentligen inte. Det som får mig att tänka att det är bäst är att jag och mannen bråkar jättemycket och dessutom krånglar äldsta barnet med allt. känns som att förutsättningarna verkligen inte är bra. Funderar återigen på separation och det är ingen bra grund för en bebis. Förmodligen spär hela abortgrejen på bråken och just nu blir det en bekräftelse att förhållandet inte skulle palla. känns sorgligt. men gör också valet enklare. 

hur Har det gått för dig? 

Tack  //
jag bad också om kirurgisk men barnmorskan verkade inte alls tycka det och övertalade mig till medicinsk. Och nu pallar jag inte ändra igen. Vill bara få detta gjort så att jag kan sluta vela/gräma mig. 

hur känner du inför onsdag? 

Förstår, hoppas det går bra idag på samtalet iaf. Berätta gärna efter hur det kändes. Massa kramar till dig!! 

Här kommer min uppdatering.. 

I måndags var jag hos BM fick första hormonpillret. Jag hade trott att aborten skulle påbörjas redan på måndagen så hade varit inställd på att blödningar osv skulle starta. Men första pillret reglerade bara hormonnivåerna så hela måndagen var i princip som vanligt men känslorna överallt såklart. Och en del huvudvärk/illamående vilket påverkade humöret. Var rätt nere hela dagen. Känslan att jag fortfarande kunde stoppa det var värst! Läste om folk som tagit första hormonpillret men sen ångrat sig. Fick infall flera gånger att ringa mottagningen för att försöka stoppa det men hejdade mig. Igår kl 10, 24 timmar efter första pillret, så tog jag tabletterna som framkallade "missfallet", samt starka smärtstillande. Jag hade sjukanmält mig från jobbet och låg i sängen hela dagen vilket i efterhand känns som att det förmodligen var en smart idé. Visst gjorde det lite ont men liggandes i sängen var det faktiskt inte så farligt. Med smärtstillande var det mest som en riklig mensvärk. Sträckkollade serier och åt skräpmat och tillät mig tycka synd om mig själv. 

Blödningen kom igång snabbt och blödde rejält hela dagen. Jag trodde jag skulle vara sorgsen när blödningen kom igång men det var så pass odramatiskt att jag faktiskt inte reagerade så mycket känslomässigt.

Så nu, två sjukdagar senare och en massa tabletter så känner jag mig faktiskt normal igen. Jag tänkte att jag skulle tillåta mig 3 dagar för att älta och gräva ner mig lite, men idag känner jag mig så pass normal att jag faktiskt jobbar. Både känslomässigt och kroppsligt känns det stabilt faktiskt. 

Reflektion nu när det är "klart": Det känns såklart ledsamt allting, och har ju varit otroligt jobbigt. Men jag är också lättad nu när det är "över".  Jag tänker på de två barn vi har och att det känns fantastiskt att få lägga min energi på dem just nu. De börjar komma in i livet (vi flyttade ju nyligen) och glädjs åt vänner osv. Känns bra att vi ger dem tid at landa ordentligt i allt och inte plötsligt få en bebis i familjen att ta hänsyn till. Vet att de hade älskat att få ett syskon men det hade ju också inneburit mindre tid för dem, mindre tid för lek, aktiviter osv. Och vi tycker redan vi kämpar med att få ihop allt. En bebis hade inte underlättat ekvationen.

Jag känner också en lättnad ekonomiskt. Då vi köpte hus precis innan räntorna började stiga så har våra boendekostnader skjutit i höjden. En föräldraledighet hade gjort allt ganska ansträngt. OM vi ska skaffa ett till barn längre farm så känns det bättre om det är välplanerat och att vi haft möjlighet att spara ordentligt innan. Vi har dessutom massa att fixa med i huset, dit mycket pengar kommer gå. Vilket vi hade fått vänta med om vi fått en bebis. 

Visst hade vi fixat livet med en bebis med, allt ordnar sig ju, men det var inte så vi hade tänkt oss livet just nu. Med det sagt ångrar jag inte aborten. Möjligt att det blir annorlunda längre fram men idag känner jag mig stark och lite lättad. Kanske framförallt lättad att våndan är över. Att det inte längre är "men vi kanske skulle behålla ändå". Det velandet gjorde mig galen!

Blev ett långt inlägg från mig... skickar styrka till dig och massa kramar! Du fixar det! 

Nu är det tisdag kväll. Håller tumme att allt gått bra.