Har du bestämt dig TS? Jag är i samma sits och har en tid bokad på måndag. Har två barn och ett tredje hade blivit som att börja om. Min man vill verkligen inte. Inte jag heller egentligen men samtidigt vill jag inte heller göra abort.
Jag blev gravid förra sommaren. Min man ville absolut inte ha flera barn. Skyllde på mig att det va mitt fel. Han visste jag inte skyddade mig.
Jag kände att jag lever hellre själv med alla barnen än gör en abort jag inte vill. Jag hade aldrig kunnat låta han tvinga mig.
Det tog ett tag sen accepterade han det.
Idag ligger våran lilla bebis på hans bröst o sover.
Hej!
Jag har faktiskt bokat en ny aborttid till nästa vecka och jag känner just nu i alla fall att det är mitt beslut som jag äger. Visst har jag känt press från min man men han har sagt att han såklart inte skulle vilja skiljas om jag behåll så även om han inte vill så är han kvar. Det var efter detta jag på riktigt började känna efter var JAG vill och det har ändrats kan jag säga.
Pratade med en superbra barnmorska som fick mig att inse att det inte finns rätt och fel. Det har fått mig att inse att jag nog mest vill behålla för att slippa dåligt samvete mot det som ligger i min mage inte för att jag egentligen vill ha fler barn. tidigare har jag känt som att jag ?dödar? mitt barn men jag har kommit på andra tankar. När jag känner efter så orkar jag inte börja om med bebistiden, orkar inte vara gravid, jag vill ha tid för mina nuvarande barn, satsa på mitt jobb osv.
det känns såklart inte kul att göra abort och dåligt samvete har jag känner i grund och botten att jag faktiskt inte orkar.
Hur resonerar du? Berätta gärna för jag har saknat att ha någon att prata öppet med, ingen i vår närhet vet förutom kurator och barnmorska. Hur gamla är dina barn?
Det känns som vi sitter i precis samma sits. Min sambo vill inte behålla Men har varit tydlig med att jag inte ska göra abort om jag inte vill. Han kommer finnas där om jag väljer att behålla.
Men jag orkar nog inte heller börja om just nu. Bebis vore jättemysigt men min äldsta är väldigt tidskrävande och krånglar en del för tillfället. Han behöver vår tid. Plus att relationen haft sina dalar.... jag tänker att om vi separerar längre fram så är det enklare med två barn än tre varav en fortfarande liten.
Våra stora barn är 5 och 8 och de har precis landat i allt sedan vi flyttade för 9 månader sedan. En stor till förändring till hade nog varit för mycket.
däremot utesluter vi inte ett tredje barn längre fram, men då ska det vara ett aktivt beslut som vi längtat efter.
men mår ändå så dåligt över aborten, fast jag vet att det är det rätta. Just nu är det konflikt mellan hjärnan och hjärtat.
Styrka till dig!!!
Hej!
Jag har faktiskt bokat en ny aborttid till nästa vecka och jag känner just nu i alla fall att det är mitt beslut som jag äger. Visst har jag känt press från min man men han har sagt att han såklart inte skulle vilja skiljas om jag behåll så även om han inte vill så är han kvar. Det var efter detta jag på riktigt började känna efter var JAG vill och det har ändrats kan jag säga.
Pratade med en superbra barnmorska som fick mig att inse att det inte finns rätt och fel. Det har fått mig att inse att jag nog mest vill behålla för att slippa dåligt samvete mot det som ligger i min mage inte för att jag egentligen vill ha fler barn. tidigare har jag känt som att jag ?dödar? mitt barn men jag har kommit på andra tankar. När jag känner efter så orkar jag inte börja om med bebistiden, orkar inte vara gravid, jag vill ha tid för mina nuvarande barn, satsa på mitt jobb osv.
det känns såklart inte kul att göra abort och dåligt samvete har jag känner i grund och botten att jag faktiskt inte orkar.
Hur resonerar du? Berätta gärna för jag har saknat att ha någon att prata öppet med, ingen i vår närhet vet förutom kurator och barnmorska. Hur gamla är dina barn?
Det känns som vi sitter i precis samma sits. Min sambo vill inte behålla Men har varit tydlig med att jag inte ska göra abort om jag inte vill. Han kommer finnas där om jag väljer att behålla.
Men jag orkar nog inte heller börja om just nu. Bebis vore jättemysigt men min äldsta är väldigt tidskrävande och krånglar en del för tillfället. Han behöver vår tid. Plus att relationen haft sina dalar.... jag tänker att om vi separerar längre fram så är det enklare med två barn än tre varav en fortfarande liten.
Våra stora barn är 5 och 8 och de har precis landat i allt sedan vi flyttade för 9 månader sedan. En stor till förändring till hade nog varit för mycket.
däremot utesluter vi inte ett tredje barn längre fram, men då ska det vara ett aktivt beslut som vi längtat efter.
men mår ändå så dåligt över aborten, fast jag vet att det är det rätta. Just nu är det konflikt mellan hjärnan och hjärtat.
Styrka till dig!!!
Hej! Hur går det för dig? Samma tankar? Har du bokat aborttid? Jag känner mig allt mer säker på mitt beslut och det känns ok. Dock har jag en farhåga att hormonerna gör mig negativ och deprimerad än vanliga fall. har så mycket fysiska symtom nu som gör mig galen, vill bara bli av med dem.
Just nu splittrad. Har tid imorgon för medicinsk abort och kommer genomföra den. Men vill egentligen inte. Det som får mig att tänka att det är bäst är att jag och mannen bråkar jättemycket och dessutom krånglar äldsta barnet med allt. känns som att förutsättningarna verkligen inte är bra. Funderar återigen på separation och det är ingen bra grund för en bebis. Förmodligen spär hela abortgrejen på bråken och just nu blir det en bekräftelse att förhållandet inte skulle palla. känns sorgligt. men gör också valet enklare.
hur Har det gått för dig?
du får gärna skriva imorgon efter ❤️ jag har tid på onsdag, men jag har sagt att jag vill ha en kirurgisk abort för jag vet att mitt psyke inte skulle klara av medicinsk. Detta är en super svårt situation som jag verkligen inte önskar någon annan.
Tack 
jag bad också om kirurgisk men barnmorskan verkade inte alls tycka det och övertalade mig till medicinsk. Och nu pallar jag inte ändra igen. Vill bara få detta gjort så att jag kan sluta vela/gräma mig.
hur känner du inför onsdag?
Hej, hur har det gått idag?
Jag vill också bara få det gjort men tyvärr tror jag att onsdag bara är ett samtals Så än kommer det dröja innan själva aborten är gjord tror jag..
Förstår, hoppas det går bra idag på samtalet iaf. Berätta gärna efter hur det kändes. Massa kramar till dig!!
Här kommer min uppdatering..
I måndags var jag hos BM fick första hormonpillret. Jag hade trott att aborten skulle påbörjas redan på måndagen så hade varit inställd på att blödningar osv skulle starta. Men första pillret reglerade bara hormonnivåerna så hela måndagen var i princip som vanligt men känslorna överallt såklart. Och en del huvudvärk/illamående vilket påverkade humöret. Var rätt nere hela dagen. Känslan att jag fortfarande kunde stoppa det var värst! Läste om folk som tagit första hormonpillret men sen ångrat sig. Fick infall flera gånger att ringa mottagningen för att försöka stoppa det men hejdade mig. Igår kl 10, 24 timmar efter första pillret, så tog jag tabletterna som framkallade "missfallet", samt starka smärtstillande. Jag hade sjukanmält mig från jobbet och låg i sängen hela dagen vilket i efterhand känns som att det förmodligen var en smart idé. Visst gjorde det lite ont men liggandes i sängen var det faktiskt inte så farligt. Med smärtstillande var det mest som en riklig mensvärk. Sträckkollade serier och åt skräpmat och tillät mig tycka synd om mig själv.
Blödningen kom igång snabbt och blödde rejält hela dagen. Jag trodde jag skulle vara sorgsen när blödningen kom igång men det var så pass odramatiskt att jag faktiskt inte reagerade så mycket känslomässigt.
Så nu, två sjukdagar senare och en massa tabletter så känner jag mig faktiskt normal igen. Jag tänkte att jag skulle tillåta mig 3 dagar för att älta och gräva ner mig lite, men idag känner jag mig så pass normal att jag faktiskt jobbar. Både känslomässigt och kroppsligt känns det stabilt faktiskt.
Reflektion nu när det är "klart": Det känns såklart ledsamt allting, och har ju varit otroligt jobbigt. Men jag är också lättad nu när det är "över". Jag tänker på de två barn vi har och att det känns fantastiskt att få lägga min energi på dem just nu. De börjar komma in i livet (vi flyttade ju nyligen) och glädjs åt vänner osv. Känns bra att vi ger dem tid at landa ordentligt i allt och inte plötsligt få en bebis i familjen att ta hänsyn till. Vet att de hade älskat att få ett syskon men det hade ju också inneburit mindre tid för dem, mindre tid för lek, aktiviter osv. Och vi tycker redan vi kämpar med att få ihop allt. En bebis hade inte underlättat ekvationen.
Jag känner också en lättnad ekonomiskt. Då vi köpte hus precis innan räntorna började stiga så har våra boendekostnader skjutit i höjden. En föräldraledighet hade gjort allt ganska ansträngt. OM vi ska skaffa ett till barn längre farm så känns det bättre om det är välplanerat och att vi haft möjlighet att spara ordentligt innan. Vi har dessutom massa att fixa med i huset, dit mycket pengar kommer gå. Vilket vi hade fått vänta med om vi fått en bebis.
Visst hade vi fixat livet med en bebis med, allt ordnar sig ju, men det var inte så vi hade tänkt oss livet just nu. Med det sagt ångrar jag inte aborten. Möjligt att det blir annorlunda längre fram men idag känner jag mig stark och lite lättad. Kanske framförallt lättad att våndan är över. Att det inte längre är "men vi kanske skulle behålla ändå". Det velandet gjorde mig galen!
Blev ett långt inlägg från mig... skickar styrka till dig och massa kramar! Du fixar det!