Utanför i sitt eget hem...

Jag förstår att utifrån att jag läser mellan raderna att dottern och du inte fått en nära relation och att det därför just nu känns som om du pausar ditt liv varannan vecka, men flickan är ju en del av ditt liv. Den man du valt har en dotter, och eftersom dottern självklart är en viktig del av hans liv så är hennes välmående viktigt för att er relation ska fortsätta att fungera.
Men jag tycker samtidigt att din man kanske skulle kunna visa lite finkänslighet gentemot dig och att detta blivit en stor förändring i ditt liv, eftersom ni inte längre umgås med varandra varannan vecka. Han är säkert så glad och fokuserad på att få tillbringa mer tid med dottern att han glömmer hur deras nära relation påverkar dig. Vad har han sagt när du tagit upp det med honom? Om du inte gjort det, vad tror du att han skulle säga? 

Alltså, jag tror ändå att det är mycket bättre att du är där du är känslomässigt än försöker "täcka över" din svartsjuka på dottern dessa veckor med en massa fejkat "gulligull" .
Din utgångspunkt är relativt bra. Ni älskar varandra. Han förstår dig och kan berätta hur han känner sig. Det kanske aldrig blir perfekt om inte personkemin finns där mellan dig och dottern, men tänk såhär:

Om tio-tjugo år vill du vara vid din mans sida och hjälpa henne att flytta ut saker ut från er och in i sitt eget vuxenliv. Vilka minnen vill du att hon har av dig då? Sedan ska inte du vara en skugga på tapeten heller, din man har samma ansvar som du för att jobba på att detta blir okej, medan dottern alltid kommer att vara barnet i förhållande till er.

En del barn och unga är svårare än andra. Försök lära känna henne och hitta den sida av dig själv som matchar bäst med henne? Så brukar jag försöka göra med människor, i alla åldrar, när kontakten inte kommer naturligt.