Utanför i sitt eget hem...

Jag har varit ihop med min man i 3 år och vi älskar varandra över allt annat. Nu har vi nyligen flyttat ihop och han har valt att sin dotter som är 9år ska bo hos oss varannan vecka. (Tidigare har hon kommit varannan helg) Å jag förstår att han vill ha henne mer men när det är barn veckor så känner jag mig sååå utanför, som om jag lika gärna hade kunnat bo själv. Lagar mat till familjen å sen är det massa gnäll om om tandborstning, dusch å sånt och sen går han upp å nattar henne i nästan EN TIMME medan jag sitter nere å väntar på att få lite ensamtid me min man men då är han så trött å jag små irriterad så vi brukar ofta gå och lägga oss istället.
Hon vågar inte va själv så vi kan inte göra någonting utan henne, all vaken tid går till henne å hennes behov. Det är som om jag pausar mitt liv vv men känner skuld å skam över att jag känner såhär. Har inga egna barn och kan ingenting om barnuppfostran. Är det normalt att behöva natta en 9 åring? Att inte kunna lämna dom inne för att greja i trädgården?
Har ni nått råd till mig, detta tär på mig å kommer att försämra min och min mans relation...

Anonym (Åskmoln) Trådstartaren

Thu 11 May 2023 12:35

#6

Fröken Allvar skrev 2023-05-11 12:20:05 följande:

Jag förstår att utifrån att jag läser mellan raderna att dottern och du inte fått en nära relation och att det därför just nu känns som om du pausar ditt liv varannan vecka, men flickan är ju en del av ditt liv. Den man du valt har en dotter, och eftersom dottern självklart är en viktig del av hans liv så är hennes välmående viktigt för att er relation ska fortsätta att fungera.
Men jag tycker samtidigt att din man kanske skulle kunna visa lite finkänslighet gentemot dig och att detta blivit en stor förändring i ditt liv, eftersom ni inte längre umgås med varandra varannan vecka. Han är säkert så glad och fokuserad på att få tillbringa mer tid med dottern att han glömmer hur deras nära relation påverkar dig. Vad har han sagt när du tagit upp det med honom? Om du inte gjort det, vad tror du att han skulle säga?

Tack för ditt svar. Önskar verkligen att jag kände stora kärleksfulla känslor för dottern men jag gör inte det, har verkligen försökt. Detta är såklart inget jag visar utåt mot henne eller någonsin skulle våga yppa till någon. Kanske kommer det med tiden? Att bli bonusmamma på halvtid med allt vad det innebär är verkligen helt nytt för mig.
Har tagit upp det med min man att jag känner mig bortprioriterad och han förstår mig men känner att han kommer i kläm mellan sina två tjejer som båda vill ha hans fulla uppmärksamhet och kärlek.
Kan inte tänka mig ett liv utan honom så jag vill verkligen att det ska fungera med henne. Vill inget hellre än att detta ska kännas som vår lilla familj.

Anonym (Åskmoln) Trådstartaren

Thu 11 May 2023 13:22

#10

Anonym (flytta) skrev 2023-05-11 13:00:40 följande:

Jag tycker att du ska flytta, framför allt så att inte dottern börjar känna sig utanför i sitt eget hem med sin egen pappa.

Och sen låter det så totalt omoget och konstigt att som vuxen kvinna kräva att ha sin mans fulla uppmärksamhet och börja gnöla så fort han har andra engagemang. Jag utgår ifrån att du är vuxen, och då behöver du inte sitta i knäet på sin man hela tiden.

Dottern däremot, hon ÄR ett barn, och har faktiskt de behoven du vill kräva för dig själv. Så om du börjar vara vuxen och agera på ett mer moget sätt så kanske du kan låta dottern vara ett barn och få den omsorg som ett barn behöver.

Tack för ditt enormt stöttande svar. Anledningen att jag skrev här är för att jag ville ha råd å tips på hur jag kan tänka å agera för att få detta att fungera , få svar på hur det brukar vara med nattning å trygghetsbehov. Jag kanske är omogen men mest oerfaren. Jag kräver inte min mans fulla uppmärksamhet men någon uppmärksamhet hade varit kul. Är van vid att ha henne varannan helg å nu är det vv, ville bara ha hjälp med hur jag ska ställa om.

Anonym (Åskmoln) Trådstartaren

Thu 11 May 2023 14:00

#13

Anonym (Jossan) skrev 2023-05-11 13:41:07 följande:

Kan inte citera, men du skriver att mannen känner sig klämd mellan två som vill ha hans fulla uppmärksamhet, här bör du ju inse att det inte är rimligt att förvänta dig hans fulla uppmärksamhet när han har sitt barn hos sig. Det är liksom inte möjligt. Och det kanske är där du måste börja, med dina förväntningar, att sänka dem. Att de veckor barnet är hos er planer in andra saker på kvällstid när hon går och lägger sig, passa på att träffa vänner, träna, hitta nån hobby. Som nån skrev, du har honom ju för dig själv 100 procent varannan vecka, något barnet aldrig har. Jag och min man, pappan till mitt barn, får kämpa för att hitta tid och ork för varandra, för vi behöver också lägga mycket tid på vårt gemensamma barn (som sig bör), uträtta sysslor i hemmet och sen är vi dödströtta. Vi försöker få till en-två kvällar i veckan när vi bara kan pusta ut i soffan tillsammans.

Du skriver att du vill att det ska kännas som att ni är en liten familj, då behöver du börja se utifrån barnets behov och se henne som en del av familjen, inte som att hon är en accessoar på familjefotot som efter uppvisning kan läggas åt sidan. Nu menar jsg inte att du ser det så, men bara för att exemplifiera tydligt. Kanske kan du närma dig henne, bygga en egen relation till henne, och inte bara vara pappas otåliga tjej?

Tack för ditt kloka svar. Ska försöka ställa om och se tiden vv som "min tid" och sluta att jämföra med hur det såg ut innan hon bodde här vv.
Bara svaren jag fått om att det är normalt att natta nioåringar å att dom inte vågar vara själva hjälper mig att förstå och anpassa mig på ett annat sätt.
Vill så gärna att allt ska kännas bra å bli "perfekt" från början men antar att det tar tid för alla att vänja sig vid allt detta nya. Få ha lite tålamod helt enkelt.

Utanför i sitt eget hem...

INNEHÅLL