Överreagerar jag?

Anonym (Ledsen) · 2023-05-21T19:18:07+02:00

Jag och mitt ex separera för två månader sen. Vi hade varit tillsammans i 10 år, men större delen av förhållandet har det varit tjafs och bråk. Jag har försökt lappa ihop det här genom att prata, bokat tid på familjerådgivningen osv, men inget har hjälpt. Jag valde därför att gå isär. det var då den extremt bittra sidan av honom kom fram. Han är så extremt tjurig över det här beslutet och jag får höra nästintill varje dag vilken egoist jag är samt vilken dålig mamma jag är som väljer att bryta upp familjen. men nu till min fundering. vi har tre barn ihop mellan 3-9 år, vi har dom varannan vecka. Det har fungerat jättebra och dom har inte verkat påverkade av det här, snarare tvärtom. Den äldsta har sagt att det är skönt att vi inte bråkar mer osv. När barnen är hos mig så får dom alltid ringa till sin pappa för att prata, säga godnatt osv. han hör aldrig av sig och vill prata med dom. När barnen är hos honom så får jag knappt aldrig prata med dom. Jag kan skicka ett sms och fråga om jag kan ringa, men då får jag ett drygt svar tillbaka om att jag måste sluta tjata om att ringa hela tiden och att det inte är normalt. Jag får också höra att det var jag som valde att gå isär och bara träffa barnen varannan vecka och därför får jag stå mitt kasst, dom få gångerna dom ringer så säger dom godnatt sen lägger han på direkt, hinner alltså inte ens själv få säga godnatt. Jag blir så himla ledsen över det här. Jag och barnen har en så bra och nära relation och jag mår så dåligt av att inte få vara med dom varje dag. Men det här beslutet var nödvändigt. Ni som separerat och har småbarn, ringer ni till barnen under veckorna ni inte har dom? för mig känns det självklart att dom ska få ringa till den andra om dom vill det, skulle aldrig få för mig att hindra det oavsett vad jag tycker om mitt ex.

Mrs Moneybags skrev 2023-05-26 12:58:33 följande:

Jag förstår mig inte på den här sortens tänk. Förälder är man ju 365 dagar om året oavsett var barnet är någonstans. Självklart ska man kunna ringa och säga godnatt till en treåring. Att vara förälder innebära att se till barnens bästa och sätta sitt ego i baksätet.

Den mannen existerar inte som skulle kunna stoppa mig från en sån sak. Så är det bara.

Man behöver kunna se på saken nyktert, skilja sina egna behov från barnens behov.

Det som jag själv implementerar är att barnen får ringa till mamma hur mycket och ofta de vill de veckor de bor hos mig, men jag har satt ner foten ordentligt mot att exet själv ringer till barnen i tid och otid helt utan anledning.

Det tog en ordentlig stund för exet att få in detta i skallen, att det är skillnad. Hon blev precis skogstokig när jag spärrade henne från att ringa mig när hon vägrade lyssna på detta...

Än så länge är barnen så pass unga att de inte har egna telefoner, så allt ringande går genom min egen. Återstår att se hur detta kommer fungera om ett par år när barnen har egna telefoner.

Överreagerar jag?

INNEHÅLL