Känner mig värdelös och tagen för givet

Jag känner delvis igen det från tidigare relationer jag har haft, och känner igen att vara med någon som har både fina sidor och sidor som gör att man känner sig ensam i relationen. Det där med att be om något och få svaret att det inte kommer "på beställning", bara det att det har gått åratal utan en förändring, det känner jag igen, ordagrant till och med. Att den som ska älska dig nedvärderar dig, det måste vara jättetufft även om det finns annat mellan er som väger upp.

Mig har det hjälpt att veta att jag inte måste vara i en relation, utan kan avsluta den. Det har gjort att jag lägger ner mindre och mindre tid på relationer som inte utvecklas av båda tills den är borta på grund av att ingen vårdar den.

I en kärleksrelation där man har barn tillsammans har man många saker att ta hänsyn till, många personer framförallt, det är ju inte bara ni två. Men om han inte är där med dig kan inte du vara där med honom heller? Inte och samtidigt må bättre än du gör nu? 

Inte alls. Jag skiljde mig för att min ex-man var sån. Det är klart, det var ju lite annat också, men det är ju aldrig exakt likadant. Fast han sa inte nervärderande saker eller ens kritiska saker varje dag. Då hade jag sagt ifrån ordentligt. 

Samtidigt - visst, jag sa ifrån och det gjorde att exet var försiktig med pikar, och gjorde inte vad som helst. Men man märkte ändå på honom att han hade en slags passiv aggression i sig och den tog sig uttryck på något sätt. Han hittade alltid något som var någorlunda acceptabelt. Och där har vi problemet. Jag tror inte att han bara har svårt att säga sånt, jag tror att han vill hålla dig "nere". Det är lite den attityden: Innan andra ger sig på mig, slår jag till först. Dvs. han kommer inte att ändra beteendet för att det uppfyller ett syfte för honom. Nämligen att han inte kan hamna i underläge. 

Det finns såna människor som tror att livet är en kamp och även partnern är en motståndare. Jag antar att han också passa på särskilt när du är sjuk eller på annat sätt "svag"? Det gjorde mitt ex. Han passade på att vara elak då. Och det är så fegt. Och framför allt så kan man ju aldrig ha en relation som är byggt på förtroende med någon som är så misstänksam och på sin vakt.

Min ex-man kunde t.o.m. reflektera om varför det är så. Hans mamma brukade vända allt på honom, så han litade inte på någon sedan. Men, det kan inte en partner stå ut med. Då kan den personen inte ha en relation, åtminstone inte tills han har gått i terapi och lagt av med beteendet. Men det är för sent när man väl med partnern är inne i ett mönster.

AndreaBD: Nej han är inte utstuderat elak på det viset. Och han skulle "ge sig på mig när jag är sjuk". Jag upplever mer att detta är en genuin oförmåga från hans sida och att han är ganska känslomässigt avstängd. Han är uppväxt i en familj där man inte visade kärlek på samma sätt som man gjorde i min. Första gången han fick höra "jag älskar dig" av sin mamma var i vuxen ålder. Alltså hans familj är fungerande men man visar inte kärlek genom ord eller fysisk kontakt, utan man ställer upp och gör tjänster och finns där för varandra. Därför har jag förståelse för att ord och kärleksgester inte kommer enkelt för honom men problemet är väl att jag upplever det som att han inte riktigt är villig att anstränga sig för mig/för vår relation. Hans önskan är att jag bara ska acceptera att han är sådan och sluta be om det. 

Fröken Allvar: Mmmm.. det ligger nog mycket i det du skriver. Problemet är jag inte känner mig färdig med relationen, jag älskar honom fortfarande och jag känner att jag har för mycket att förlora. Jag vill inte ha mina barn varannan vecka! Det finns liksom fortfarande för mycket som är bra, eller fungerande, i relationen för att jag ska känna mig färdig med den.. Men priset det har är ju att jag så länge känt att jag gör avkall på en del av mig själv och att det påverkar värdet jag sätter på mig själv/min självkänsla.

Det är inte fel att visa kärlek på olika sätt, men det låter inte bra att han behöver hålla dig på avstånd. Kan du ta upp det i terapin? 

Jag har varit i EXAKT samma situation som du. Det kunde lika gärna varit jag som skrivit det här inlägget.

Vi hade samma problem. Talade två olika språk till varandra. Jag behöver verbal bekräftelse och han behöver fysisk bekräftelse. Vi gick i terapi och genom det började vi lugnt kommunicera med varandra VAD VI BEHÖVER som individ för att må bra i relationen. Vi erkände båda två att det här går inte om vi inte börjar jobba med detta. Vi älskar varandra men vi har tappat "kärleken" genom att vi inte vårdat vår relation (småbarn, tidsbrist etc).

Men nu när vi kan prata med varandra och har mötts i hur vi visar kärlek är det så mycket bättre. Min man har gått från att vara en person som har svårt att spontant bekräfta verbalt till att faktiskt ge mig det jag behöver för att känna mig älskad och uppskattad. Jag ger självklart honom det han behöver för att känna sig älskad.

Ni måste sätta er ned och prata om vad ni behöver för att må bra. Om hans svar på ditt önskemål är "jag är inte sån som person" då får du lugnt förklara för honom att relationer går ut på att man måste mötas och genom omtanke och kärlek faktiskt vilja ge sin partner det hon/han behöver. 

Jag säger inte att det var utstuderat hos mitt ex heller. Snarare rädsla för att hamna i underläge. Så sällan är det inte att förädrar inte säger "jag älskar dig " till sina barn. Jag tror inte man tar skada av bara detta. Det är inget fel med att uttrycka kärlek i handlingar. Men - i en kärleksrelation är det betydligt högre krav på att också använda ord där. Och fysisk kontakt är ju också ett måste. 

Det du säger nu stämmer dock inte riktigt ihop med det du skrev först. Här säger du att han inte är utstuderat elak (helt utstuderat är det väl inte hos de flesta, kanske ofta lite av varje), men du säger att han är nedvärderande och att han får dig att få sämre självförtroende. Det brukar man kalla för psykisk misshandel. Och nu överdriver jag inte. Om det är så som du beskrev i ditt TS, så är det psykisk misshandel. Inte bara att inte vara bra på att kunna visa känslor. Att kritisera små oviktiga detaljer är inte heller något som man råkar göra. Och framför allt - han gör det DAGLIGEN??? Det är faktiskt illa. 

Ja på ett sätt hade jag önskat att vi aldrig hade gått i terapi för då hade jag känt hopp och tilltro till det. Tyvärr finns inte ingenting i den här tråden som är en nyhet för honom, har tagit upp allt jag skrivit här med honom och även i terapin Med det sagt så lyckas jag inte alltid ta upp saker så bra, jag tycker det är så svårt att lyckas göra det när jag känner mig så sårad över vissa saker.. 

Om han verkligen älskar dig ska han göra ansträngning för att du ska känna dig älskad. Det måste han förstå. Du får typ verkligen sätta honom ner och försöka få han att förstå att man har olika sätt att känna sig älskad på. Om han på riktigt inte förstår detta och inte kommer ändra sig för dig, så finns det inte mycket mer att göra.

Då har ni svårt att kommunicera med ord, vad jobbigt för dig. Hoppas att du känner vad som är mest värt för dig av hans goda och mindre goda sidor, men han kommer nog inte ändras så mycket.