Frivillig barnlöshet, hur vanligt är detta?

Ja, det kallas barnfri :D

Ironi. Så kan man också tolka det. Kul.

Om du känner för det är jag öppen för alla möjliga feltolkningar

men mest av allt är rätt begrepp viktigt

Någon som är frivilligt barnfri och vill dela med sig?

Jag är barnfri för att jag helt enkelt inte är särskilt förtjust i barn och inte vill ha dem omkring mig. Skulle absolut hjälpa ett barn som råkat illa ut, men vill inte ha egna.

Ja, det är bra att hjälpa andra, men hur länge ska man hålla på? Det blir ju ingen förändring rent sociologiskt och kulturellt. Det är återkommande hela tiden. Alltid något skit som händer. Läste bl a på text-TV att Marabou fortfarande tillverkar i Ryssland och med det betalar skatt till Ryssland och ger dem medel att fortsätta kriget. Känns ju lönt, för jag gillar Marabou choklad. Ska man behöva bojkotta dem också? Blir så less på all passivitet.

Kanske ska man inte göra så stor grej av det? Fler och fler börjar väl se barn som en väg i livet. Inte den riktiga vägen och att alla andra avviker? Så är det där jag bor i alla fall. 

Jag har en anhörig som är både barnfri och nykterist.
Men hon beställer cola utan att därtill släppa en kommentar att "ja jag dricker ju inte alkohol". Utan hon bara gör. Ingen vid bordet kan veta om det är en cuba libre eller ren cola hon har i glaset när hon återvänder. Hon lever i en relation sedan ca 7 år (är precis 30 fyllda) och de är barnfria. 
Jag vet det i egenskap av närstående men jag kan tänka mig att många som känner dem också kan tänka sig att de nog inte kommer att ha barn. För de har så mycket annat "going for them" att det liksom inte finns plats. Och känner man dem så vet man också att de nog inte är villiga att göra avkall på allt som de gör och har till förmån för småbarn. Så man kanske initialt vill ställa frågan om det inte är dags snart... men sen avstår man när (om!) man tänker sin tanke till slut och tänker... nä men hur skulle det funka. Egentligen? Och så stannar man där.

Föräldragenerationen har aldrig sagt något.
Men snäppet högre upp har VÄLDIGT mycket tankar om detta och frågar ofta oss andra om det verkligen kan VARA så att xx inte vill ha barn. Och tror ni inte att de kommer ångra sig sen. Vissa är helt övertygade om att de kommer ångra sig sen.  Där brukar jag säga att ja, så kan det förstås bli. Men är det anledning nog att göra något NU? Om man inte vill? Då blir de perplexa och vet inte hur de ska svara.

Jag har själv barn men det kan jag känna nu att det kanske inte var så himla genomtänkt. Lyssnade på podden Barnfrihet för ett tag sen och det är skillnad på att vilja ha barn och att också förstå att man därmed blir en förälder...

Jag är också barnfri och det skulle aldrig falla mig in att kalla mig barnlös, eftersom det för mig är något man är om man vill ha barn men inte kan, medan barnfri är just det, en frihet från att ha barn som jag själv valt. 

Vi är faktiskt rätt många, men det har varit (och är fortfarande men inte lika mycket) tabu att prata om det som något positivt eftersom normen är att man skaffar barn och lever med dem och familjen. En del är det för att man inte tycker om barn, andra är det av ideologiska, etiska, eller ekonomiska skäl. Andra är det för att man helt enkelt känner att det inte är rätt för en. Jag älskar de barn som finns i mitt liv, men jag har ingen önskan över att bli eller vara förälder, jag trivs bäst som extravuxen med frihet från det ansvar och det liv som kommer med att ha och uppfostra barn. 

Tyvärr får man väldigt ofta även som frivilligt barnfri höra att "är det inte dags snart?" "du kommer ångra dig" och "meningen med livet är ju barn, så du kan inte vara lycklig utan". Trist tycker jag. 

 

Finns fina communities online för barnfria, på fejjan finns exempelvis gruppen Barnfri som jag kan rekommendera.