Kan inte sluta skratta?

Märkligt. Kan det vara något ticsaktigt? För det är väl ingen tvångstanke så du gör det för du liksom måste. låter det ju inte som.

Haha men nej. Jag va verkligen inte ensam om att få skrattanfall som yngre, fick aldrig du det? Hade väl roligt. Mer fundersam på att det försvann, blev väl vuxen och tråkig, och att det nu kommer tillbaka. Just om det är ett bra tecken eller om man kanske är slutkörd. 

Jag tror med på tics! 🙂

Jag läste för länge sen om en tjej som fick oförklarliga skrattattacker, hon hade en hjärntumör, men det tror jag inte att ts har. 🙂

Men lägg ägg. När jag gick på gymnasiet var vi 6 personer som hängde, alla skrattade hejdlöst, typ kissa-på-sig-skratt väldigt ofta. Var ni helt ärligt inte med om det som yngre?! Vi hade väldigt kul ska tilläggas. Grejen är ju att det har kommit tillbaka. 

Ingen diagnos ska sättas. Är jag på riktigt den enda 30-åringen som får okontrollerbara skrattanfall? Fy va tragiskt för er andra, för det är en sjukt härlig känsla. 

Jag fick skrattanfall i ungdomen, men det har vuxit bort i vuxen ålder. Jag fyllde 40 år igår. 🙂

Men asså vilka ägg är det som ska läggas?

Du startar en tråd där du undrar vad som händer (faktiskt uttryckligen också "i kroppen"), men sedan ska folk lägga ägg när de svarar på vad de tror händer, anfallen är helt normala och "ingen diagnos ska sättas".

Du kände bara att du ville slösa lite serverutrymme, eller vad var frågorna till för?

Haha men nej. Jag trodde helt hundra att någon mer vuxen upplever samma och just om man till exempel bara kanske har släppt måsten och blivit avslappnad eller om hjärnan är övertrött, bara exempel utifrån mina egna funderingar. Läste någon gång att ungdomar skrattar mer än vuxna för att deras hjärna är "tröttare", har ingen referens på det. 

Så nej, man kan väl skriva en tråd för att hitta likasinnade eller någon som har en tanke kring frågan utan att få en diagnos? 

Tack för svaret! Då är jag ju något på spåret. Trodde att det hade vuxit bort hos mig med men icke! Och så paff man blir när man helt plötsligt beter sig som en tonåring igen 

Vilken konstig tråd. Skrattar bort svaren. Du skrev ju att du hade besvär med det där. Löjligt att gnälla när du får svar då.

Japp här en till tjej som är glad och skrattar jämt 😆
Ibland för mkt....men jag har ganska kul. Måste verklugen anstränga mig när jag inte får skratta. Har även svart humor, morbid. 

Men jag gnäller inte. Vet inte vilken bitter ton du hör bakom texten i mina svar men den bör egentligen bara vara glad. Jag börjar dock utläsa gnäll från ditt håll. 

Skönt att höra att jag inte är ensam! Jag har också riktigt kul, så skratten är genuina, inga tics, men dock opassande ibland som sagt ;)

Ja, som yngre fick man ju skrattanfall ihop med sina kompisar när man visste att det var olämpligt. Typ, man får inte skratta just då och det var ju det som gjorde att man skrattade ännu mer och det gick inte att sluta. Men det håller man ju inte på med längre som vuxen. Nåt måste ju ske med dig om du får okontrollerbara skrattanfall nu som vuxen. Händer det också när du är helt själv, dvs inte har flera som eggar på varandra? Det kan ju faktiskt bli ett stort problem i så fall. Inte speciellt socialt accepterat att exempelvis börja asgarva under en begravningsceremoni eller när man sitter i en arbetsintervju. 

Med handen på hjärtat, är du allmänt lite barnslig eller är du en ansvarig vuxen som out of nowhere plötsligt kan bryta ut i asgarv så att tårarna rinner, folk stirrar på dig och du kan bara inte sluta? Iså fall skulle jag söka hjälp för det om jag vore dig. 

Nejdå, jag är fullt ansvarstagande. Har en gedigen högskoleutbildning och aldrig börjat skratta under en presentation eller liknande. Inte heller på jobbet längre, kan bero på att det är rätt trist. Men visst, stor dos humor som jag inte tänker jobba bort, utåtriktad, säkert barnslig med. Det är främst med vänner som det skiter sig, dom uppskattar det dock och skrattar rätt bra själva med, bara jag som blivit fundersam på varför det kommit tillbaka. Alltid skratta mycket men okontrollerat slutade runt 20-årsåldern. Blev mest paff när jag inte kunde kontrollera att lägga ett pussel med barnet. Men hen ska väl få se alla livets sidor, inte bara att vuxna kan gråta osv. 

Aja, får nog vara tacksam. Finns inte mycket som är så förlösande och ger sådan avslappning som att skratta, förutom sex då, och nysa. 

Men gud, som tonåring så skrattade jag ofta så hysteriskt att jag kissade ner mig. Skrattar ofta fortfarande men inte så hysteriskt som då.