Min man tror att jag är intresserad av en annan man

Du har sabbat tilliten. Den här kylan han har är för att han måste skydda sig mot att bli mer sårad. När min tillit blev sabbad så var jag också kall först. "Min" fick gråta, be om förlåtelse och så vidare och så terapi på det. 

Jag tror allmänt sätt så är han en typ som avskärmar sig när det blir för mycket. Det här eviga dataspelandet istället för att ni två ska komma varandra närmre är nog ett tecken på det. Han har inte investerat i er relation känslomässigt. Det har öppnat upp dörren på glänt för att det du saknar som kvinna, det du saknar som partner, dina behov i en relation, inte blivit tillgodosedda. Därför har det blivit extra påtagligt för dig den här snygge, snälla mannen på gymmet. 

Ta den här tiden att överväga för- och nackdelar i er relation. Det kan också vara när sådant här händer som man inser vad man har, eller vad man en gång haft, och man "vaknar" till liv igen, kan bli så mycket känslor på en och samma gång. 

Han har ett eget ansvar för att detta hänt då han valt att inte investera i dig, prioritera dig utan sitt data spel då och även övriga familjelivet där du verkar vara den som tagit mest ansvar. Som sagt, ta tiden till att du också tänker efter om han är den rätta för dig. 

Det här kan bli en lång procedur där ni öppnar upp er för varandra och lägger alla korten på bordet. Ni kan bli mer sårade, arga, ledsna men ni kan också närma er varandra och efter era egna reaktioner förstå den andre bättre och få ett närmare band känslomässigt, intimt band. Man har gjort undersökning och det som vi människor blir lyckliga av är de här nära banden till andra människor, inte pengar. Du har haft pengarna med hans inkomst, men inte närheten. Hur lycklig har du varit på en skala? Det är lätt hänt att man bara bli föräldrar och lever i samma hushåll men var för sig  och åren går och då tappar man varandra. Var så ärlig du kan vara mot honom. Antingen blir det det bästa avslutet eller också basen för en ny början. Det är så jag tänker.

Jag hoppas att det löser sig för dig på ett eller annat sätt. 

Hej igen Ledsen!

Det var inget. Jag har skummat igenom vad andra och du har skrivit här sedan sist. Jag tolkade det som att han börjat misstänka något annorlunda med dig, att du börjat få känslor för den här mannen på gymmet varför han börjat kolla upp din internet-historik och att det var därför också som du sökte på det som han har reagerat mot. Jag har läst ett inlägg där jag blivit ifrågasatt varför jag skrev att du sabbat hans tillit, och jag kunde ha varit tydligare där att jag försökte beskriva det ur hans perspektiv, inte mitt och inte ditt, som svar på varför han blivit så kall mot dig nu. Jag tror utifrån det, att han känner att tilliten till dig skadats, är att han reagerat väldigt starkt och är därför han svajar än hit och än dit och nu anklagar dig för allt möjligt. Hade jag varit dig så hade jag hållit mig till sanningen, inte haft olika versioner. Håll dig till sanningen bara. Säg inte åt honom att han överreagerar då det blir som att du förringar hans känslor, reaktion. Det är lätt för dig att veta vad du gjort och inte gjort, vad du känt (hur mycket, hur lite) för den där gym-killen, vart du satt gränsen, men just nu är han "all over the place" (än hit, än dit). Jag ville bara förklara hur jag tror han känner det. Eftersom tilliten är skadad och du vill rädda relationen och om han skulle vilja det med så funkar det bäst har experter kommit fram till att han ska kunna kontrollera dig via nätet och andra sätt utan att du ifrågasätter. Jag blev själv chokad faktiskt då jag fick veta detta eftersom jag också lärt mig att det är ett sjukt beteende, gränsöverträdande. Det har visat sig göra så att den "bedragne" då känner sig trygg igen och kommer att släppa på den här kontrollen, bara att veta att man kan göra det när och om man vill utan motstånd från partnern kan göra att man inte ens kollar. Jag var någon som efter det beslutet kom till oss och min ställde upp på det som blev lugn bara av det och har inte kollat. Den här perioden att man återfaller till mer mental stabilitet som bedragen kan ta upp till ungefär 6 månader, säger experterna, då man inte längre har något behov av det förutsatt att den som bedragit, svikit ens tillit, har tillåtit och har rätt attityd till den här typen av kontroll. Jag vet, det låter bedrövligt och upp och nervänt, faktiskt, jag tycker fortfarande det och ändå har jag gått igenom det själv. Dessa tips är alltså om du vill återfå tilliten. 

Jag undrar utifrån det jag läst om det inte är så att din man möjligtvis har en dold diagnos som autism (utan intellektuell funktionsnedsättning, på spektrumet). Detta då du beskriver att han alltid varit så här med sina starka egenintressen, behov av ett enormt egentid, kan inte riktigt om man säger så, samarbeta och kanske inte kan eller förstår sig på olika sätt som du har kommunicerat att du behöver honom närvarande och kan inte erbjuda dig den här känslomässiga närheten eller engagemanget, vare sig till dig eller era gemensamma barn och även hans barn sedan tidigare äktenskap. Om du vill kan du ju läsa om detta och se om du känner igen honom i beskrivningarna? Det kan mycket väl vara så ändå att han kan vara mycket skärpt, väldigt kunnig på det arbete han har och hur han sköter det om det också tillhör ett av hans egenintressen. 

Jag vet inte hur jag ska tolka din starka kärlek till honom, om det är annat han har gjort eller hur han annars är som kunnat få dig att älska honom så, trots hans brist på engagemang. Eller om det är så att du har utvecklat eller haft sedan tidigare i mitt tyckte för svaga gränssättningar. Du har min fulla förståelse till varför du inte känt för att ha ett rikare samliv med honom då du måste rent fysiskt, mentalt vara helt slut efter att ha agerat som ensamförälder och hushållerska fast du lever i ett äktenskap. Jag har läst det eller fått det påtalat för mig någonstans att män och kvinnor är tvärtom när det gäller samlivet/sexlivet. Män ser det som en början, steg till närhet. Kvinnor vill känna att de har det andra med mannen klart först, den känslomässiga bandet, för att sedan känna sig trygga att ha sex med mannen, alltså i slutändan och inte i början som mannen. Sedan har man också olika kärleksspråk. Hans är kanske då att han tycker han bidrar ekonomiskt till er trygghet, tar större ansvar där, och att han säger han älskar dig och att han vill älska med dig. 

Om beslutet blir att ni vill fortsätta tillsammans så rekommenderar jag terapi. Man kan också ta till terapi för att underlätta separationen, skilsmässan och samarbetet med barnen, och för att få så bra avslut som möjligt som par och så bra början som möjligt som föräldrar som ska samarbeta väl i intresse av barnens bästa.  Det bör nog också finnas speciell terapi där den ena har autism (neurodivergent) och den andra är neurotypical, om det nu skulle visa sig att han har det. Ni kommer då lära er att förstå varandra bättre och hur ni behöver kommunicera. Om han har autism så kan han verka kall i vissa lägen och överkänslig i andra och båda dessa lägen är normala då. Det har hänt att de som har autism blir förvirrade, ihopbuntade med narcissister men det beror på att neurotypiska inte läser av dem på rätt sätt. Autistiska har empati, (det finns olika sorters empatin också) och den sorten autistiska har har inte narcissister. Autistiska kan också missförstå var gränserna går någonstans. Tänker lite annorlunda. 

Det du berättat i tråden om nackdelarna med att bo kvar med barnen i det land du nu lämnat om ni inte skulle fortsätta som par låter för mig som att du och barnen har det bättre i Sverige eftersom han inte heller verkar intresserad eller kan p.g.a sitt arbete eller annat ha delad vårdnad av barnen. Hade jag varit dig så hade jag sökt ensam vårdnad och kollat upp mina rättigheter att ha barnen och du boendes i Sverige. Skulle det vara så att du inte får det och ni skils åt och du sitter i utlandet och har svagt eller inget socialt nätverk runt dig, medan han har det (som inte har barnen) så verkar det hela väldigt dystert ju. Jag hade rådfrågat en advokat. Gå inte med på något i förhoppning om att han då ska ta dig tillbaka utan gör så att du håller det separat från det andra så du inte blir manipulerad, känner skuld och så vidare. Gör vad du kan för att skydda era barn och dig själv i den framtida processen vad som blir bäst. 

Personligen hade jag reagerat starkt på om pappan till våra barn inte varit en engagerad förälder och det hade fått min attraktion att försvinna om inget annat, men jag misstänker att det här kan röra sig om något annat, autism, och att han har andra sidor hos sig som han trots allt på sitt eget lilla vis visar era barn och dig, varför din kärlek till honom inte dött ut, annars förstår jag det inte. Jag förstår också att det kan vara svårt för dig, särskilt nu, att hitta orden till varför du älskar honom som du gör. Jag känner autistiska och jag vet att de är bedårande på sina egna sätt fast de är lite egna i mina ögon. Jag kan ju vara helt ute och cyklar här med min teori om att han kan vara autistisk, bara en tanke. Han kan ju också vara ett ego utan dess like. Du måste se till så att du också mår bra, att det inte ska vara skevt fördelat rent praktiskt men också känslomässigt engagemang. 

Det här han uttalat sig om att han kan få vem han vill och kör omkring i fancy pansy bil - det tror jag är ett självförsvar. Försöker pumpa upp sig, om du fattar vad jag menar? Jag vet jag kände att jag kunde också få andra män om jag så ville. Jag tänkte så för att jag var sårad, inget annat. Det betydde ingenting. Jag gjorde också min nervös genom att agera på ett visst sätt, säga vissa saker men jag gjorde inte verklighet av dem och det var inget jag ville heller. 

All lycka till!

Stackare (dig) 

Vill han ge upp då eller vill han kämpa? 

Hur som tror jag han är autistisk, tar ord (ordsökning) väldigt ordagrant + allt det andra du berättat om. Skulle det kunna vara nåt? Att forska i det? Om hur ni kan hitta ett bättre sätt att kommunicera på? (Här gäller det ge och ta, öka förståelse från bägge håll, se till att få fram en positiv förändring för båda).

Ts jag ser hela tiden i dina ord i den här processen hur du bara står tillbaka och låter honom styra, diktera, steg för steg, även när han ändrar och har sig. 

NU måste DU lyssna på DIG. Varför låter du som vuxen kvinna och MAMMA honom hålla på så här? Det här gäller inte bara honom. Det här gäller DITT liv med och era BARNS. Du förefaller vara en person som gör väldigt mycket, men runt honom verkar du passiv och bara väntar. Du har inte varit lycklig precis i relationen med honom. Vad jag märkt från hans ord, det du berättat, är att han inte visat något intresse över hur du mått i relationen och hur du mår nu. Är detta verkligen en man du vill ha, om han nu skulle vilja det? Eller är det DRÖMMEN du vill ha? Hur har den drömmen varit hitintills? Den har inte kommit, va? Vad är det som har kommit? Jag har varit i en relation där vi var olyckliga (jag vet inte vem av oss som var mest olyckligast men jag kände mig väldigt olycklig och kunde inte sätta fingret på vad det var för allt om oss såg ju så bra och perfekt ut). Han hade inpräntat i mig en VISION, en DRÖM om FRAMTIDEN hur bra vi skulle ha det då. Men så tänkte jag en dag: Varför har vi inte det nu? Varför är det inte så nu? Det borde vara så nu? Jag slog bort tanken. Jag slog också bort tanken när jag var så fruktansvärt olycklig att det kunde bero på honom. Jag gick runt som en automatisk robot. SEN när vi kom ifrån varande (Praise the Lord) började något hända. Jag började känna igen. Och jag fattade att jag var inte olycklig p.g.a något annat. Jag var olycklig p.g.a honom. Det var visst då hans fel! Vi var fel för varandra. Det blev så solklart. Jag förstod att visionen, "drömmen" - den skulle aldrig hända för oss. Jag skulle om jag hade tur få uppleva den med någon annan, och han med. SKILJ mellan vad du har och vad du vill få. Jag lärde mig den läxan den hårda vägen. Men jag behövde nog lära mig den. 

All styrka till dig här och nu och till din framtid. 

Usch vilken "semester" och så bröllop på det där ni ska stå och låtsas vara glada. Fy farao jag vet inte om jag hade klarat det. Så som han resonerar i nuet (och bakåt) så har han helt stängt ute minsta lilla intresse av hur du mår i allt detta. Det är som att han vill spela jättemycket på din skuld. och du är nog så empatisk av dig att du låter dig bli manipulerad av det. för det är synd då om honom (anser han eftersom han tolkar detta som otrohet) så ska du då straffas och hållas på halster. Därför menar jag att du kan inte tillåta den här sortens behandling av dig att fortsätta. Du kan säga Jag har lagt fram konkreta förslag hur vi ska kunna gå vidare, med parterapi. Du säger nej till det. Jag tar inte att du behandlar mig på det här sättet. Det är slut med det från och med nu. 

Jag har själv varit med om en man som velat spela på min empati, få mig att känna skuld och därmed tillåta att jag skulle bli illa behandlad av honom. Det var inte okej någonstans. Först av chock och empati (+ att jag var som bedövad, ställd) så lyssnade jag på allt dravel (på det patetiska kräket som han var) men senare så hann mina egna känslor ikapp mig och då blev jag arg. Jävligt arg. Det var som att ha någon idiot som slog mig gång på gång (han slog mig inte) och jag skulle bara ta det för han var offret. Man måste visa att här går gränsen. Egentligen var gränsen redan innan men jag var dum nog att bara ta emot av min empati för honom. Man måste visa när någon är för arg på en att det finns en gräns även där. Även om nån är arg så har de inte rätt att behandla en hur som. Man ska inte rättfärdiga sådant beteende. Man får inte vara hur grym som helst mot en annan människa bara för de har gjort något mot en. 

Jag var själv i en besynnerlig situation för ett bra tag länge sen nu och jag såg något som otrohet, som ett svek absolut eftersom jag redan gått igenom den skiten innan med tidigare ex. Min nuvarande ljög mig rätt upp i huvudet om detta något, och sen åratal senare när jag var sjuk, skadad och mitt uppe i all barnstress så fick jag veta det av ren slump. Jag var aldrig någon som kollade hans historik eller var svartsjuk eller misstänksam på annat sätt. Jag blev först väldigt sårad, men sen blev jag arg. Jag såg också hur han led. Jag hade empati för honom med. Jag kände ett ansvar också då vi var föräldrar tillsammans. Den skada jag gör mot en förälder gör att denne förälder då inte var den samma som innan, kan inte se, ge, skratta och vara den förälder den innan var med barn. Det är som att man straffar barn med då. Man kan inte bära sig åt hur som helst bara för att man själv blivit sårad, sviken, av en annan människa. Man har ett egenansvar även där. Jag fick försöka hjälpa honom och han mig. Vi tog oss igenom det. 

Jag tycker där är så mycket som jag nämnt innan som pekar på att din man skulle vara autistisk. Man kan vara lite olika beroende på var man är på spektrumet. Jag tror många som är autistiska visst kan fungera bra i en relation men jag tror också det är vanligt att om en är autistisk och den andre inte att det förr eller senare leder till parterapi för att bättre förstå varandra. 

Jag tror du har levt i detta så länge att det kommer ta tid för dig att inse lagren av hur mycket du har blivit styrd av honom, hur mycket du har anpassat dig. Bara det här att han verkar inte ha något intresse av varför du har behövt dricka innan ni älskat. All stress du har haft, allt ansvar han inte tagit, det gör ju att hjärnan är inställd på annat än just att älska. Man har inte lust då. Att du då fått ta till lite vin för att hamna i det stämningsläget låter inte tokigt i mina öron, du har behövt gå ner i varv. Han däremot har verkat totalt oförstående för allt det ansvar och hur ensam du känt och varit i detta, och dömer ut dig totalt för det. Han hjälper dig ju inte. Han verkar inte intresserad av hur du har tänkt, varför du har fungerat som du gjort. Fast jag hade avsmak för mins agerande så bubblade jag ändå av frågor och ville veta och ville försöka förstå. Han gör inget av det. Han är inte där. Kanske han aldrig kommer dit. Under tiden hur som ska du inte acceptera att du blir illa behandlad och han ska inte rättfärdiga det. Då är det bättre han håller sig borta då. 

Det här att han sätter datum lite kors och tvärs och då ska han meddela än det ena än det tredje - och du bara tar det, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det för det är så befängt alltihop. Kanske är det hans sätt att vilja ta kontroll i en situation där han egentligen känner kaos, men det är ju väldigt diktatoriskt. Det hade retat ihäl mig att han tror att det datumet då ska du infinna dig och så ska jag säga det jag vill säga och så ska du rätta dig efter det. Jag hade nog sagt att vet du jag har lite annat att göra det datumet, så sorry. Tänk igen. Jag har varit med om sånt förr, att mannen (i mitt fall kan lika bra vara kvinnan i ett annat, känns som man alltid måste påpeka sånt nu annars är det alltid nån som gör det till en könsgrej) ska försöka diktera för mig som en annan diktator och då blir jag tvärtemot, jag blir bara så anti. Jag spelar inte med i sånt trams. Han är ju då inte intresserad av att mötas halva vägen. Han vill bara ställa sig på dig och stampa på dig och du ska ställa upp på alla hans jamsiga krav, lyssna på hans skit. När någon talar till mig så - då har de gått för långt. Det löser ingenting. Motparten måste vara på ett ställe inom sig själv där han är din jämlike och talar till dig på ett sätt som du vet att du förtjänar att bli tilltalad. Annars löser ingenting sig. Det löser sig inte med nån som ska vara diktator och den andre infinna sig. Det funkar inte. 

Sen är det så också, sista saken av all den här texten, att det har visat sig att autistiska väljer fina människor till sina partners, empatiska. Se ditt egenvärde även om han inte gör det nu. 

Styrkekramar till dig än en gång. Jag tror också du måste hitta den där rösten inom dig och den kommer komma och då tror jag den kommer komma med kraft. Tror den har sovit lite under all behandling han utsatt och utsätter dig för. Ska bli intressant och se hur han ska klara av varannan vecka liv med barnen när han inte ens klarar en natt, elakt sagt också mot barnet att han pallar inte mer. Han kommer inte vara deras trygghet, det kommer du vara. Frågan är vad kommer hända när han inte pallar i det landet och du har ingen lägenhet där ens och barnen behöver dig. Du kommer inte ens vara i samma land. Jag hade så fort jag kunnat ta kontakt med en advokat och hört vad som är i barnens och mitt intresse här så att du inte bara följer i hans led och så visar det sig vara ett dumt beslut för er, barnens och ditt. 

ja, då har han bestämt sig alltså. För oss alla här som sett dina inlägg och svaren du fått så ekar det detsamma att han inte varit någon vidare partner till dig. Han äger sin del av problemet varför det blivit som det blivit men det verkar han inte ta till sig och då går det inte att lösa. Mitt var annorlunda, jag hade varit sjuk & skadad en längre tid och precis börjat återhämta mig. Vi vävde ihop anledningarna varför det blivit som det blivit och klarade av det och gick vidare tillsammans. 

Jag tror alltid händer av en anledning. Ta verkligen den här tiden att rå om dig själv och finnas där för barnen med. Kan vara att han också släpper barnen mer sen om han tycker det är så jobbigt redan nu. Snälla vänta inte med att höra med en advokat innan du satt igång med det praktiska. 

Du kommer bli starkare med tiden. 

Skriver igen... 

Jag blir ärligt lite rädd för jag tänker på de fula splittringar mellan de jag känner/känt där det varit olika ekonomiförutsättningar i grunden. Där den ena hunnit längre i processen hur man "bäst" ska dela upp det såklart då efter de fördelar som pengar kan ha, i att driva saker och ting. De fall jag känner till har kvinnorna stått plötsligt väldigt illa till. Inte tagit reda på saker och ting i förväg och blivit blinda och passiva i farten, och lurade, och fått det mycket kämpigt. 

mitt råd är att du inte försätter dig i en situation där du går med på någonting av det han säger, säg att du måste fundera och kommer med ett svar senare (och han ska inte sätta datum), så hör du med advokat i lugn och ro. Det har hänt dig jättemycket nu under kort tid så jag förstår att allt detta måste vara överväldigande för dig, alla dessa stora beslut under så kort tid. 

Så om ni nu är på semester, och bröllop och han börjar ta upp saker säg inte ja till någonting. Vem vet han kanske spelar in dig, kanske är du då inte helt nykter utan sitter där med ditt glas vin på verandan och hoppas på en återförening. 

Hade jag gjort allt som mitt ex sa (som satt på mkt pengar, kom från sån famij med) så hade han o jag inte varit klara misstänker jag än idag. Jag fick verkligen sätta mig upp mot honom. Han var också van att ha saker och ting på sitt vis. Din är mkt glad för att bestämma också märker jag. De behöver plockas ner lite på jorden då. De är bara vana vid ja- sägare. 

Så snälla rara ligg steget före och ta verkligen kontakt med advokat. Säg inte ja till någonting. Säg du måste fundera. Sätt dig inte i sårbara situationer nu under semestern och bröllopet med honom som han kan utnyttja till sin fördel. 

Det står väldigt mkt på spel här. 

För mig låter det som att du hela tiden anpassar dig efter vad han vill och vad han tycker, ett slags medberoende. Förstår att det är jäkligt tufft för dig nu TS men ta reda på vad som gäller för barnens skull, om inte din egen. Sen hade jag faktiskt gått i terapi om jag varit dig för risken är att du blir lika följsam i nästa relation. Jag tror du är rent för empatisk och att han får dig att känna skuld, blir en slags manipulation av dig så dig så du går med på saker som du inte borde alla gånger. 

Fint att du tog det så. Jag har själv varit för snäll för. Man drar till sig då både snälla och de som tycker det är smidigt att vara i relation med en där de är vinnarna och en själv förloraren. Man går mer än 50% av vägen till att komma till en lösning, man gör ungefär 80-90% av den och det lär sig dem som tycker det är smidigt och som vill ha sin egen vilja genom.

Du har varit mycket stark genom allt det här och jag önskar dig all lycka till! Vissa förväxlar styrka med att man ska vara bark och tuff men man är precis lika stark om inte mer när man är över-snäll. Det har inte med styrka att göra även om man kan vara konflikträdd också. De som möter ngn annan i konflikt mer än 50% behöver inte vara konflikträdda men tänker flera steg framåt, tänker åt den okloka och vill inte att andra som era barn då ska lida över vissa av hans sk. principer.

Jag tror du måste grotta ner dig lite sen och komma underfylld med vad som är rädsla, din sårbarhet och vad han i faktiskt mening kan göra mot dig och ett sätt är att ta reda på all fakta du kan och det som kan styrka dig. Sen fattar jag att där du är nu gäller det bara överlevad, ta en dag i sänder, att man kan tro att idag är en bra dag och nu är jag på väg och så nästa så har man slungats tillbaka igen, allt det där är en del av processen och allt är väldigt nytt ännu. 

Jag vet att jag "tjatat" om det tidigare i tråden att för mig förefaller möjligheten stor att pappan till dina barn har autism då han tänker mycket svart och vitt och sätter tider på allting och slår dövörat till. Jag har egna erfarenheter av autism både de som har intellektuell funktionsnedsättning och de som inte har det, där är ett spektrum.

Nu ska ni två vara föräldrar som ska samarbeta och nu är din chans att visa honom att jag var så här förr i vår relation när vi var ett par, men nu är jag så här och det här är mina regler nu. Du måste stampa lite, sätta ner foten, "så här är det nu". 

De som jag vet har autism är förbannat smarta när det gäller en del saker och jag vet att det har fått mig att känna mig i underläge, men där fattas också en slags emotionell intelligens när de helt enkelt inte förstår att vad de säger och hur de säger det (med betoningen på hur) kan vara sårande och kränkande, de tycker bara de är ärliga. Där är inga färger, nyanser på det sättet i kommunikationen tycker jag, nu pratar jag om mina egna personliga erfarenheter med vissa autistiska, bara så inte andra tar det personligt som läser. 

Jag vill bara tipsa dig om (igen) att kolla igenom ifall du känner igen ditt ex i de drag som finns i autism. Det är ärftligt och förr trodde man det kom från mamman och idag vet man att det är mest pappan då var det senaste jag läste nånstans på nätet. Om han har det kan det då betyda att dina eller ett av dina barn eller ingen har det också och då är det bra ändå att ha viss koll på det här.

Nästa steg är då om du säkert tror han har det hur du ska nå framgång inte genom att ge vika på dig själv utan genom kunskap om autism vad du kan göra i er kommunikation i framtiden för barnens skull och för din egen och också för hans del med.