Varför vill jag ha fler barn om jag knappt vill umgås med det jag har?
Ungefär så formulerade sig en vän till mig när jag berättade att jag funderar på ett barn till.
Jag fick en dotter när jag var 21. Har varit 100% ensamstående med henne sedan hon var 2. Vi har ett otroligt nära band och jag älskar henne jättemycket, hon är en helt fantastisk liten människa. Hon är 12 nu och jag är 33.
Sedan hon har blivit så stor att hon har kunnat klara sig själv lite (gå hem själv från skolan, sova över hos en kompis, osv) har jag verkligen njutit av att få egentid, gå ut, festa, dejta, osv. Det händer att jag lääängtar tills dagen jag har barnvakt, eller till veckan i sommar hon ska på kollo, osv. Det händer att hon får fixa middag själv för att jag träffar en kompis efter jobbet.
Jag har träffat min pojkvän i typ tre år. Han är stabil, snäll, smart, har en fin relation till min dotter, har inga egna barn. Vi ska bli sambos snart (dottern är taggad!) och vi har pratat lite om barn. Och jag kommer på mig själv med att bli alldeles till mej av bebisar på stan, hör jag barnskratt gör livmodern en volt liksom i mej.
MEN samtidigt tycker jag ju att det är såå skönt att äntligen kunna vara barnfri ibland! Ska jag låsa upp mig igen?? Inte kunna dricka på två år? Ständigt pussla med hämta lämna? Är det här bara nån biologisk klocka i mig som tickar, går barnlängtan över om jag bara ignorerar den?
Någon som haft samma funderingar? Vad har varit era faktorer eller vad har fått bägaren att rinna över åt det ena eller andra hållet? Håller den biologiska driften tyst efter ett tag eller? :D
Skönt att skriva ner sina funderingar men vore kul om någon har nån input!