Anonym (Kurator?) skrev 2023-06-14 20:50:54 följande:
Hej!
Vad kul att du förstod precis!
Det var just så, panik för alla inblandade. Lärare och elever. Jag blev så glad hur lärarna har agerad i situationen. Det lät verkligen som om de prioritera barnens säkerhet i första hand, innan sig själva. I panik kan ju vilken människa som helst bli impulsiv och agera självisk. Jag blev så himla varm i hjärtat hur pedagogerna agerat.
De hade också en full förståelse för min son. De misstänkte själva om det rör sig om trauma, det var i princip det första de noterade. P.g.a hur okontaktbar han blev. Han reagerade inte ens på att han blev upplyft av läraren, utan armen var i sitt fulla fokus.
Lärarna har inte märkt några större beteende förändringar. Men de har bestämt sig för att han skall gå och prata med en kurator innan han går in i sommarlovet. Han var duktig och fick rita, prata och så. Så det positiva tecknet var just att han kunde prata om händelsen, utan att man märkte någon ångest eller så ifrån hans sida.
Jag vill verkligen inte utsätta honom för påfrestningar. Jag har försökt anpassa mig och han vill verkligen inte äta ute och ha picknick, i rädslan att getingar skall komma, säger han.
Det är mycket han vill undvika.
Beteendet har inte blivit bättre. Däremot har han blivit mer strategisk av sig. Han gråter inte lika mycket, men agerar väldigt ''sunt'', genom att vi skall inte ha picknick ute. Äta ute = Att man kan locka getingar.
Skog och alla ställen som getingar kan finnas, skall undvikas.
Däremot kan han fortfarande bli rädd av sig om en humla eller geting lyckas flyga in. Så den känslan finns fortfarande, liksom han visar tydligt att han blir rädd.
Eftersom han pratade med en skolkurator har jag frågat honom om han har lust att prata med en kurator på BUP eller så. Och helt enkelt prata om händelsen och sina känslor med en person som är lik skolkurator. Liksom, jag har försökt prata försiktigt med honom, så han förstår att det finns ''skolkuratorer'' på andra ställen också.
Men han menar att han ''skall bara vara försiktig''.
Oj, så din pappa råkade i princip ut för samma sak. Att han blev nedstämd efter händelsen, det påverkade honom så pass alltså?
Jo, det där med att vissa kanske behöver stöd/hjälp. Du verkar förstå så bra på det här. Tack för att du kom in i tråden!
Hej själv!
Utan att själv ha varit med om något sådant, har jag inte svårt att förstå att det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse, att plötsligt från ingenstans bli attackerad av en hel svärm ilskna getingar. Bara det ilskna surrandet och sedan när de smärtsamma sticken kommer lite överallt och att man inte just kan skydda sig annat än som min kompis pappa genom att springa ner i en sjö - nej, det skulle nog skrämma vem som helst inkl. underteckad.
Det är klart att man i en sådan situation instinktivt försöker rädda sig själv, men starkt av lärarna att ändå kunna agera professionellt och försöka skydda och sedan hjälpa barnen så gott det gick. Det är ju faktiskt en riktigt farlig situation, särskilt om någon skulle visa sig vara allergisk mot getingstick.
Att din son blev traumatiserad är för mig - som lekman i och för sig - uppenbart med tanke på lärarnas beskrivning. Jag antar att trauman kan vara olika starka och vara olika länge, men det låter ju ändå som att han så smått, pö om pö, är på rätt väg. Han har talat med kuratorn och verkar nöjd med det. Kanske är det som krävs nu tid, tid att bearbeta det som hänt så att det blir mindre dramatiskt och mer hanterbart. Med tiden släpper det förhoppningsvis helt. Särskilt när han också märker att det var en exceptionell händelse, som inte kommer att upprepas (sannolikheten är nog väldigt låg i alla fall).
Har du pratat med honom och visat hur man bör försöka bete sig när det kommer en geting? Det är ju något man bör förklara för barn, alltså att getingar bara sticks när de känner sig hotade eller att man barfota råkar kliva på en e.d., och att man därför bör försöka hålla sig så lugn det går och inte slå efter getingen. Sådan kunskap kan vara lugnande - att veta att man genom sitt eget beteende kan undvika att bli stucken.
Viktigt är också att lära barn att se upp så inte en geting hamnar i saften, läsken eller på glassen och att man så får in den i munnen där ett stick kan bli betydligt farligare än utanpå kroppen. Själv fick jag lära mig att inte slicka på glassen utan att titta så ingen geting satt sig där (de älskar ju också sött, de små marodörerna!).
Det var förresten inte min pappa som råkade ut för jordgetingar utan en kompis pappa. Han skulle hämta grus med skottkärra och märkte först för sent att det fanns ett jordgetingbo i det lilla grustaget. De gick till anfall och han fick många stick över hela kroppen innan han kunde ta sig ner i den närbelägna sjön. Där fick han hålla sig under ytan så gott det gick och efter en stund stack...eh...jag menar drog de därifrån. Jordgetingar anses vara extra aggressiva just för att deras bon är mer utsatta för angrepp som människor med spade eller som helt enkelt råkar kliva i boet.
Kompisens pappa blev nog traumatiserad av händelsen - även om man inte talade i sådana termer på den tiden, 1970-talet - då han var nedstämd en tid efteråt, men sedan blev han ändå sitt gamla vanliga jag inte igen. Vi bodde grannar när jag var barn och jag minns honom väl.
Ok, det om detta. Jag hoppas din son skall återhämta sig bra och kunna lägga det hela bakom sig. Om inte, tycker jag ni skall kontakta psykiatrin eller möjligen en privat psykolog/psykiater, för mer kvalificerad hjälp. Jag är som sagt enbart lekman. 😊
