Otrohet

Lider enormt mycket med dig, har själv varit utsatt för otrohet. Det är tre år sedan, och det gör fortfarande oerhört ont. Vi valde trots allt att gå vidare, och om jag inte hade fastnat så skulle nog tiden ha läkt såren lite bättre Det "positiva" i den otrohet som du råkat ut för, är att det som du beskriver det endast handlar om sexuell sådan. 

Om man får gradera helvetet otrohet så gör den känslomässiga biten det sju resor värre. Jag råder dig att sitta still i båten, att inte ta några förhastade beslut. Ställ krav, det är upp till dig nu om ni ska gå vidare. Vi har använt både individuell terapi som pardito. Och pratat väldigt mycket. Få svinet att stå till svars för det han gjort, få honom att VERKLIGEN visa att han ångrar sig, älskar dig och vill fortsätta ihop, nöj dig inte med mindre. 

Så sjukt mycket jag verkligen HATAR otrohet, förminskningen där man inte är värd mer än några j*vla ligg. Sjukt vidrigt beteende. J*vla egoister. 

Håller tummarna för att det går bra.

Jag tror jag är man mentalt. Jag hade inte orkat reagera så starkt som de flesta här gör på ett simpelt fylleligg. Det är väldigt mänskligt att vara både kåt och nyfiken. Och göra ogenomtänkta saker med alkohol i systemet.

Men då har jag många år av relation bakom mig och vet att det är mycket mer som binder ihop oss än bara en tänkt ensamrätt på varandras kön.
 
So what om han vill ligga med någon annan en gång av de 2000+ ligg som han har haft med mig?

Att gråta över det i två veckor- nej, verkligen inte.

Antingen gör man iskallt slut om det är så man tycker, eller så frågar man om han vill fortsätta ihop och förutsätter då givetvis att det är okej även för mig att bli sugen på andra då.