Sent uppvaknande i relationen

Jag befinner mig i en lite lik sits, med skillnaden av att jag inte haft sex med min man på åtta år. Jag visste att vår relation var över för ett par år sedan, när jag av en slump hittade indikationer på att han var otrogen. Just när jag råkade hitta bevisen så ringde telefonen vilket distraherade mig, och sedan började jag hålla på med något annat, och det var inte förrän några dagar senare som jag kom att tänka på att jag ju sett att han (förmodligen) är otrogen. Det var då jag insåg hur oberörd jag var av vad som händer mellan oss. Kan man glömma bort sin makes otrohet på några sekunder så finns det inte mycket kvar av relationen.

Även för mig bottnar det i att han har förändrats. Han har svikit mig och låtit mig ta allt ansvar för vårt yngsta barn (med äldsta så delade vi på allt) och för all planering. Och det värsta är att när jag försökt prata med honom och få till en förändring så har han svarat genom att svära för sig själv och gå iväg eller genom att gäspa och ignorera mig. I början hoppades jag nog att han skulle förändras tillbaka på något sätt, så jag väntade. Var tyst, skötte det mesta med barnen och levde på. Sedan slutade jag väl vänta. Nu känner jag ingen vilja att lösa det längre, jag känner inte ens någon ilska eller irritation över att det blev som det blev. 

Det finns alltså inget kvar att rädda av vår relation. Samtidigt känns det så oerhört krångligt att separera. Att ha barnen varannan vecka skulle funka dåligt med våra nuvarande jobb, han skulle behöva byta arbetsplats och jag skulle få tänka om kring min karriär. Vi skulle båda behöva flytta till mindre. Jag upplever dessutom inte att han är i vägen här hemma. Han städar visserligen inte, men han stökar inte heller till, och hans lön täcker det han kostar. Det är liksom hugget som stucket om han är här eller inte, förutom när det gäller att träffa någon annan. Vettiga män vill inte ha en gift flickvän. 

För min del blir det nog så att jag fortsätter som nu.