Jämna plågor skrev 2023-06-25 20:15:01 följande:
Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.
Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.
Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier.
För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.
Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.
Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar.
Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare.
Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen.
Var kan jag höra hemma liksom???
Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).
Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?
Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
Hyra: 12500
Lån: 4000
CSN: 1500
Försäkringar/A-kassa: 1200
Fritids: 1400
Busskort x 2: 2000
Mat: 6500
Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg.
JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?
Jag har lite svårt att förstå vilka det är du jämför sig med. Du pratar att du inte är i fas är det kommer till din utbildning och kulturella status, jämfört med din materiella. Men du har ju studerat, och arbetar inom kultursektorn, vad är det du har förväntat dig? Jag var lite svårt att se diskrepansen. Det finns ett fåtal inom din sektor som har, fint hus, sommarhus och stark ekonomi, utan att ha ärvt det mesta av det.
Men du har valt att sätta din barn i Sverige i en skola som har upptagningen från ett starkare socioekonomiskt område. I ditt fall så skulle jag fundera på att byta om det inte är så att du kan förlikas med skillnaderna utan att må dåligt.
