Skäms för dålig ekonomi

Klart det är jobbigt, det förstår jag. 

Själv är jag uppväxt med en lågavlönad mor (också kommun/kultursektor), som dessutom försörjde min styvfar som blev av med jobbet, blev deprimerad/fick alkoholproblem, aldrig sökte hjälp och därför inte arbetade- i 30 år!

Det jag har fått med mig:

- Det man vill ha här i livet, det får man fixa själv.
- Det jag har fått av mina utbildade föräldrar är en bra hjärna, och med den har jag skapat mig välstånd.
- Mitt självförtroende är närmast orubbligt eftersom jag har skapat min egen framgång med hårt arbete.
- Jag har med mig att alla inte har det lika och att en del inte kan hjälpa de hinder som livet har ställt upp för dem- så jag hjälper andra när jag kan.
- Eftersom jag inte alltid har haft champagne i glaset uppskattar jag det så mycket mer. Jag njuter varje dag nu i mitt liv när jag kan göra allt som inte gick när jag var barn, och erbjuda mitt barn det som inte mamma kunde ge mig. 

Och vi har också vänner som på väg genom livet har råkat ut för livsförändrande olyckor vilka resulterat i låg arbetsförmåga eller förtida pension. Man umgås med respekt på deras villkor, den som har mer får ibland vara mer generös, inget konstigt med det. Vi ses i naturen eller hemma hos varandra snarare än på krogen eller dyra resor, även om vi bjuder ibland när vi ser att det kan tas emot väl. Vi har andra vänner som vi kan cityshoppa med.

Så även om du känner dig mindre lyckad just nu så kommer dina barn att vara sugna på revansch, och rätt säkert känna sig lyckade. Antingen det, eller så blir de befriade från materialism och tycker att det är irrelevant! Vår son har klara tendenser åt det hållet och är inte alls intresserad av att köpa prylar, kläder eller åka på långresor för ögonblicket. Han trivs bra hemma.

Hjälp dina barn att plugga, lär dem att bli sociala personer och ha ett gott självförtroende så kommer de att överträffa både sina egna och dina förväntningar. 

Men relativ fattigdom måste ju också kunna användas bredare i diskussionen- det är många människor som reflekterar kring hur de avviker från just sin omgivning, eller bara resten av sin familj/släkt.

När man har varit på vissa orter i världen inser man att ytterligt få personer i Sverige är verkligt rika enligt globala mått, men en jämförelsevis stor andel av befolkningen i Sverige känner trots det att de har hyfsat stor ekonomisk frihet.

Och det beror i hög grad på vilka tillgångar som den närmaste omgivningen har.

Så länge man frågar efter priser på saker är man dock inte rik på riktigt.

Så vad ska man då kalla sitt tillstånd när man jämför sig med folk omkring som har mer, tycker ni? 

Wow, en tråd som nyanseras igen efter att den börjat spåra ur- det är så man får köpa en lott idag tror jag! 

Den dag jag inte längre blir lycklig av fina kläder, vackra bostäder och växande investeringar är det i alla fall ganska lätt att åtgärda genom att ge bort alltihop.