Skäms för dålig ekonomi
Intressant tema som man kan spinna vidare på enär det finns ytterligare schatteringar av begreppet relativ fattigdom.
Tidigt i livet funderar man på sin framtid, vad önskar man bli, vilket yrke lockar?
I mitt fall uppstod en konflikt mellan förnuft och känsla. Jag insåg redan vid 12 års ålder att fiolspelet inte skulle kunna ta mig någonstans i livet, samma sak gällde konsten, den skulle heller inte kunna försörja mig. Det blev i stället bank/finans, inte dumt alls med tanke på att lön och pension möjliggör ett behagligt liv med resor och annat eftersträvansvärt som räknats upp här i tråden. Vissa kommentarer kan jag relatera till, till exempel längtan efter att omge sig med vackra föremål och kunna köpa kläder av hög kvalitet. Ytligt? Kanske, men det har mer med ett estetiskt sinne att göra. Där kommer jag in på TS dilemma; visserligen rätt nöjd med livet på många plan känner hon sig dock obekväm, jag skulle säga underlägsen, i flera sammanhang trots att hon representerar en kulturelit. Ett konkret åskådliggörande av hennes position på samhällsstegen utgörs, enligt henne själv, av det faktum att hon bor i hyresrätt. Därmed har hon fallit från patriciernas höjd och sällat sig till plebejernas skara. Detta är dock mest en subjektiv känsla, alla önskar inte, och ska inte bo i bostadsrätt, inte den som har tummen mitt i handen och som till exempel ser en ommålning av ett rum som jämförbar med att bestiga Himalaya. Den stackars individen skulle leva i ständig ångest över saker som skulle behöva fixas och därför inte kunna njuta sitt otium med en bok, i lugn och ro, väl vetande att man ringer husvärden vid minsta bekymmer.
Nu visste nog TS att den bana hon en gång valde inte skulle komma att innebära att skära guld med täljkniv. Jag antar att hon är anställd i statlig/kommunal tjänst och med tanke på det tycker jag att hon har en hyfsad lön. Det som gör situationen bekymmersam, TS vill ju också kunna spara och även unna sig något av livets så kallade goda, är det tunga bagage rent ekonomiskt som hon bär på.
Blancolån? Bankmannen i mig reagerar kraftigt, månadsamorteringen som gissningsvis inkluderar ränta, skulle TS så väl behöva till ett sparande. Nu är situationen som den är, men jag undrar förstås om det finns någon möjlighet att be någon släkting att gå i borgen, alltså en säkerhet, vilket säkert skulle sänka månadskostnaden. Hög hyra säger jag, som bor hyfsat centralt i en storstad, det gamla bostadsbeståndet, 80 kvadrat och betalar 8.000.- i månaden, men säkert svårt att hitta ett annat boende om inte TS stått i bostadskö i ett halvt sekel. Kunde kostnaderna för lånet sänkas skulle det ge lite luft i ekonomin.
Ska man nu vara lite krass, och kanske elak, är det ju så att TS drar runt familjens ekonomi där partnern endast bidrar marginellt. Kan han inte rehabiliteras och börja arbeta lite mer? Han tillhör ju också en elit med sin utbildning, kan han inte till exempel skriva en bok och försöka få den publicerad?
Jag menar att man måste se lite pragmatiskt på tillvaron, det gjorde jag när målarpenslarna lades åt sidan. Man kan även utveckla sina hobbies - och man kan ta en akademisk examen vid 74 års ålder. Jag säger inte detta för att skryta, utan för att visa att det går att göra saker i livet som man kanske inte trodde sig själv om.