Komiskt med otrohet?

Äh, skalan är flytande.

Jag håller på och förhandlar om vissa undantag från monogami med min partner, eftersom hen helt enkelt inte är intresserad av eller vill utföra en del saker jag känner att jag vill leva ut.

Är det då inte bättre att jag försvinner några timmar 1-2 gånger i månaden och att vi i övrigt lever ihop harmoniskt som vi redan gör, än att bryta upp allt annat som vi har skapat ihop?

Alternativet här är skilsmässa, med allt vad det innebär.

Frågan är vad partnern egentligen mår bäst av och jag tycker inte att svaret är självklart.

Ett försök att komma tillbaka på den tillåtna banan antar jag. Men hur kan jag veta att det inte är mest för att jag själv mår bättre då?

Det är ju inte säkert att partnern ser det som ett förslag, utan mer som ett ultimatum, även om det inte framställts riktigt så?

"Det man inte vet har man inte ont av" är ett väldigt gammalt ordspråk.

För att de flesta inte vet vad de ska göra åt det och oftast känner att det inte angår dem.

Lite samma sak som om man får höra att en kollega på jobbet har en gigantisk hemorrojd och därför står upp och jobbar. Man har svårt att tänka bort det när man ser personen.

På tidigare jobb hade vi ett par som var otrogna med varandra i flera år, båda gifta med barn på vardera håll. Det tisslades och skrattades en hel del när de tog samma fredag ledigt och försvann från jobbets parkering i den enas bil eller kom tillbaka från långlunch med gräs på axlarna och liknande. De hade sin affär och fortsatte sedan som vänner, jag vet ju inte vilken deal de hade med sin partner så varför ska jag lägga mig i?

Jo, när ett par kommer tillbaka helt rödkindade med gräsklipp på axlarna och ser ut som katten som svalt undulaten, då skrattar man.

Jag talar om vad jag och mina kollegor gjorde i situationen, jag vet inte vad alla andra på planeten gör.

Den som skrattar skvallrar troligen inte.

Den som blir arg kanske gör det.

Om man inte fattar det själv...suck..