Tack för alla svar i tråden.
Semestern blev inte den nystarten i äktenskapet som jag hoppades, var iofs massa annat tråkigt som hände som inte har med detta att göra , dock.
Det känns som jag kommer gå sönder inombords av alla förvirrade känslor, för känslorna för min kollega har djupnat och vi hörs ibland av på sms, ganska oskyldigt och han vet att han betyder mycket för mig ( kanske inte på vilket sätt, men ändå).
Jag mår så otroligt bra i hans sällskap och någonstans känns det som han har fått känslor för mig med, och i alla sammanhang på jobbet liksom ?väljer? vi varandras sällskap.
Jag älskar även min man, men mer som en väldigt nära vän, och sexet är trots allt bra, men jag känner mig som världens hemskaste som jämt tänker på min kollega.
Allt känns bara kaosigt och jag känner mig så ensam i detta?..
Har inte hunnit läsa alla svar men kan bara säga att jag till viss del känner igen mig. Jag är väldigt förälskad i en person i min närhet (inte från jobbet men liknande). Jag har valt att ta avstånd för en kortare tid sedan men vi "springer på varandra" titt som tätt vilket gör det svårt. Förstår inte hur jag ska sluta känna för honom, tänker på honom så mycket så jag blir helt trött i huvudet.
Inte lätt situation, även om jag förstår att man "utifrån" kanske kan tycka det.
Så här har du iaf en person som fördtår dig till fullo!
TS är förälskad i sin kollega, och vill inte släppa honom. Det är inte svårare än så. Det som är problemet är att TS inte vill släppa sin trygghet med sin man heller. Att ha träffat en ny och separera är ju något som ändå händer - men då är ju ärlighet viktigt.
TS måste ta ett beslut nu och göra ett val, för just nu försöker hon både ha kakan och äta den, och det är inte snällt mot någon. Allra minst mot mannen hemma.
Ville bara säga att jag tycker det var bra tankar du har "att välja".
hm, jag hade inte läst mer än ett par sidor kommentarer.
inte förvånad, som sagt.
Det kräver ganska mycket att kämpa emot hormonerna.
Troligen kommer relationen krascha, frågan är hur högt priset blir.
Att det handlar om hormoner är iofs ren vetenskap, sen kan man välja att ta det till sig eller inte givetvis. Lite som att det finns folk som tror att jorden är platt.
Samtidigt har du rätt i att alla inte reagerar likadant på starka hormonpåslag (det gäller ju även akut rädsla, sorg, depression etc.).
I praktiken beror reaktionen på en massa orsaker. Hur stark förälskelsen är, individuella reaktioner och liknande. Kanske spelar även kultur in, dvs. hur starkt förväntas omgivningen reagera och hur högt blir fallet om det kraschar.
Med tanke på hur "idiotiska" val människor gör vid förälskelse tycks inte den rationella beslutsförmågan vara påkopplad i många fall och regler/normer (moral) tycks inte begränsa handlingarna för väldigt många.
Man kan givetvis prata om att människor är olika starka eller svaga men min uppfattning är att man ökar chansen att agera klokt genom att förstå varför man plötsligt reagerar på ett sätt som man aldrig gjort tidigare. Varför man tar risker som var helt otänkbara tidigare och varför den bild man har av verkligheten (och förälskelsen) kan vara förvrängd och en falsk bild.
Jag tror att ökad kunskap om detta, tillsammans med samtalsterapi, har större chans att rädda individer och relationer från att krascha - jämfört med skam, skuldbeläggande och moraliserande reaktioner.
Jag tror att det stämmer som Drottning Kristina skrev till "sin" kardinal i Rom, att när människor berömmer sig själva över att de har lyckats stå emot sina passioner, så har det egentligen inte berott på att deras karaktärer varit starka, utan att deras passioner var svaga... Det är det vi ser här i trådarna, när vissa inte förstår kärlekens makt.
