En förändrad sambo - Jag vill boka en tid till psykiatrin med honom

Man kan ju få en enda enstaka psykos också. Det har hänt en nära vän när hon var utbränd, då 45 år gammal utan sådana händelser innan.

Men jag tror mycket mer på fysisk ohälsa hos ts man. Därför tycker jag egentligen en vanlig läkare skulle undersöka först, då psykiatriker inte är så fokuserade på somatiska problem, och man kanske missar något.

Vart har du hört att det mest är folk under 30?

Inte samma sak 

Tack men jag vet vad det är då jag jobbar inom vården 

Vi/jag har nu bokad tid för vården för honom. Han har inte haft några problem med att gå dit och eventuellt till psykiatrin som jag tänkt på från början. Men vi provar nu med vården om det är något kroppsligt. Så han kommer att undersöka sig, om det rör sig om något fysiskt sjukdom.

Jag är i alla fall den enda personen han verkar känna pålitlighet till.

Han känner sig inte bekväm eller litar på varken sina föräldrar eller närmaste vän eller någon annan överhuvudtaget än mig.

Vänner är inga riktiga vänner, utan är där för hans pengar.

Han förstår inte varför människor bryr sig om honom och vill ''ta reda på varför dessa bryr sig så mycket''. Han tycker det är skumt med deras sympati.

Pappa och mamma känner inga känslor för honom, utan låtsas bara bry sig, för att framstå som ''goda människor och föräldrar''. De vill bara inte ''skämma ut sig'' och ''ses som dåliga och känslokalla människor''.

Som det alltid har varit ända sedan han började förändrats, har han aldrig uppvisat aggressivitet eller någonting som överhuvudtaget skulle tyda på att han är misstänksamt mot mig.

Så jag är den personen som får följa med och stötta honom hela vägen.

Vi har fått tid i veckan. Och så får vi helt enkelt se.

Allt det här känns bara så overkligt, så jobbigt, jag hade bara hoppats att det inte skulle bli såhär långt, utan det börjar helt enkelt kännas mer allvarligt nu, när man har bokad tid och allt. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi är på väg till vården. Jag hade bara hoppats att det inte var såhär allvarligt, utan jag hoppades att han skulle bara bli själv, lika snabbt som när han förändrades.

Jag känner bara sorg överallt det här. Känns bara som en jobbig dröm alltihop!
Vi har fått tid till vården och allt är så verkligt som det kan bli. Känns samtidigt  så konstigt. Jag antar att jag är en förnekare eller något :(

Det handlar om psykos. Så inget fysiskt. Jag försöker tänka positivt och lugna ner mig själv genom att säga att det i alla fall inte handlar om cancer/tumör i hjärnan eller så.

Men ändå.

Jag är glad att han tar sina mediciner. Ibland känns han fortfarande som om han är sjuk, men en liten skillnad har det i alla fall blivit. Han vill dock inte möta varken sina vänner eller föräldrar.

Jag frågade om det handlar om att han är misstänksam, men han menar att han bara inte har lust. Så jag vet inte om han känner skamkänslor eller om det handlar om att han är paranoid. Om jag har mina väninnor på besök, så sticker han ut.

Han har inte nämnt några ''sjukliga'' tankar så som: ''Det där kan man inte lita på.'' eller dylikt. men ibland känns det som om han bär på dessa tankar, bara att han inte säger dessa längre.

Så ibland känns det som om medicinen hjälper, men samtidigt inte.

Vad jag vet, så är jag den enda personen han överhuvudtaget har kontakt med. Han är förstås sjukskriven nu.

Tack som frågar!