En förändrad sambo - Jag vill boka en tid till psykiatrin med honom

Det skulle min kille aldrig göra. Jag förstår tanken och det var därför jag tydlig skrev om att han dricker inte alkohol och röker inte ens tobak. Så han skulle nog inte ta något olagligt eller något som skulle skada kroppen.

Dessutom så tränar han och utöver sporter, för att han tycker det är kul och inte för att bygga muskler.

Det där med ''dansa'' och göra armhävningar för att sedan säga saker så som: ''Nu bränner jag kalorier''. Kommer ifrån när han har fått sin personlighetsförändring.

Som sagt, jag förstår din tanke och det är nog lätt att tänka så som utomstående. Men jag och vi andra som står honom närmast, vet att han inte skulle ta något sådant.

Missförstå mig inte, det är snällt av dig att skriva teorier. Jag vill bara understryka om att han inte tar något och det vet jag. Jag har känt honom bra många år, vi blev tillsammans för fem år sedan, men känt varandra många fler år.

1) Angående om glaset var inget nytt för mig egentligen. Men när det hände, tog jag det ändå som ett skämt. Men det har egentligen skett förut. Något liknade. T.ex om någon hjälper med dukningen och lägga maten, så har han bytt ut bestick, talrik och glaset. Men inte slängt dem.

Jag blev ställd. Och kände mig ledsen när han gjorde så med glaset, för det är en så annorlunda man. De andra sa ingenting.

Jag tog upp det vid senare tillfälle, när vi blev ensamma. Men han mumlar mest. Säger något, som jag inte förstår och när jag säger ''Va?'' eller något, så har han plötsligt bytt ämne och frågat mig någonting eller kommenterat något om mig. Aldrig något negativt. Men det är alltid en allmän fråga eller en kommentar om mig. Det har blivit så totalt fyra gånger, som han har bytt ut tallrikar och så, men aldrig slängt. Och alla fyra gånger har jag försökt förstå honom, men får inget svar.

2) Angående om utbrottet, det du säger har sina naturliga orsaker för andra människor. Men inte min sambo! Jag märker ju att han inte är sig själv. Han skulle annars aldrig reagerat så. Han är ingen sådan, men visst, det är logiskt att tänka så som du säger. Men jag vill bara klargöra att jag känner min sambo. Han skulle aldrig få ett sådant utbrott egentligen.

3) Han sover okej och äter okej. Inget har hänt med jobbet eller föräldrar, vad jag vet. Minnet är väl som vanligt, tror jag. Jag har inte märkt något annat i alla fall.

Hej igen!

Jag vet att det kan låta ''okej'', angående om armhävningar och vara för sig själv. Men det är så oerhört olik min sambo. Det är därför jag tog upp den detaljen. Det är inte alls lik honom och det blir bara värre!

Angående om dansen och armhävningarna. Han dansar genom att vifta med armarna, rör på överkroppen och ibland springer fram och tillbaka. Han ''pratar inte om att bränna kalorier''. Han kommenterar bara, genom att titta på mig och säger: ''Jag bränner kalorier!''.

Han har alltid vaknat tidigt.

Men igår har han sovit i flera timmar. Gick upp och sedan gick och la sig. ''Tog flera tupplurar'', sa han.

Jag har pratat med hans föräldrar. De har märkt udda beteende. Så som att han ringt en vid en sen kväll, klockan 23:00. Och pratade osammanhängande. Började samtalet med att säga: ''Ja, hej, hur är det? Jo, tack det är bra, hur är det själv? Vi höras? Höras, idag, höras just nu? Ses snarast? Snart, vi kan lira TV-Spel, bilda familj, samla familjen, spela spel''. - Något i den stilen sa han. Jag var inte på plats. Han pratade med sin pappa. Och han sa att han sa så.Osammanhängande pratet har jag aldrig varit med om. Pappan hann inte säga någonting, utan mest blev ställd. Sedan la sambon på luren. Han frågade frågor och svarade själv frågorna.

Jag lever i en förnekelse och tycker det är jobbigt med att kontakta psykiatrin. Jag vill bara att han skall bli sig själv. :(

Hur skall jag göra en orosanmälan. Jag blir så ledsen. Jag skall ta kontakt med alla som har märkt det udda beteendet, vilket är hans föräldrar och sedan skall vi fundera på vad vi skall göra. Jag skall rekommendera om att kontakta vården och jag är beredd på att föräldrarna kommer hålla med.

Det där osammanhängande pratet gjorde mig så oerhört ledsen. Att det inte är bara jag som märkt ett udda beteende.

Tack och jag känner att det känns skönt att skriva av sig här också.

Vi/jag har nu bokad tid för vården för honom. Han har inte haft några problem med att gå dit och eventuellt till psykiatrin som jag tänkt på från början. Men vi provar nu med vården om det är något kroppsligt. Så han kommer att undersöka sig, om det rör sig om något fysiskt sjukdom.

Jag är i alla fall den enda personen han verkar känna pålitlighet till.

Han känner sig inte bekväm eller litar på varken sina föräldrar eller närmaste vän eller någon annan överhuvudtaget än mig.

Vänner är inga riktiga vänner, utan är där för hans pengar.

Han förstår inte varför människor bryr sig om honom och vill ''ta reda på varför dessa bryr sig så mycket''. Han tycker det är skumt med deras sympati.

Pappa och mamma känner inga känslor för honom, utan låtsas bara bry sig, för att framstå som ''goda människor och föräldrar''. De vill bara inte ''skämma ut sig'' och ''ses som dåliga och känslokalla människor''.

Som det alltid har varit ända sedan han började förändrats, har han aldrig uppvisat aggressivitet eller någonting som överhuvudtaget skulle tyda på att han är misstänksamt mot mig.

Så jag är den personen som får följa med och stötta honom hela vägen.

Vi har fått tid i veckan. Och så får vi helt enkelt se.

Allt det här känns bara så overkligt, så jobbigt, jag hade bara hoppats att det inte skulle bli såhär långt, utan det börjar helt enkelt kännas mer allvarligt nu, när man har bokad tid och allt. Missförstå mig rätt, jag är glad att vi är på väg till vården. Jag hade bara hoppats att det inte var såhär allvarligt, utan jag hoppades att han skulle bara bli själv, lika snabbt som när han förändrades.

Jag känner bara sorg överallt det här. Känns bara som en jobbig dröm alltihop!
Vi har fått tid till vården och allt är så verkligt som det kan bli. Känns samtidigt  så konstigt. Jag antar att jag är en förnekare eller något :(

Det handlar om psykos. Så inget fysiskt. Jag försöker tänka positivt och lugna ner mig själv genom att säga att det i alla fall inte handlar om cancer/tumör i hjärnan eller så.

Men ändå.

Jag är glad att han tar sina mediciner. Ibland känns han fortfarande som om han är sjuk, men en liten skillnad har det i alla fall blivit. Han vill dock inte möta varken sina vänner eller föräldrar.

Jag frågade om det handlar om att han är misstänksam, men han menar att han bara inte har lust. Så jag vet inte om han känner skamkänslor eller om det handlar om att han är paranoid. Om jag har mina väninnor på besök, så sticker han ut.

Han har inte nämnt några ''sjukliga'' tankar så som: ''Det där kan man inte lita på.'' eller dylikt. men ibland känns det som om han bär på dessa tankar, bara att han inte säger dessa längre.

Så ibland känns det som om medicinen hjälper, men samtidigt inte.

Vad jag vet, så är jag den enda personen han överhuvudtaget har kontakt med. Han är förstås sjukskriven nu.

Tack som frågar!