Varför har män så svårt för att bryta upp och gå vidare?

Stämmer med ett av mina ex men inte det andra, han gick vidare efter ca 2 veckor. Det andra skulle säkert flytta ihop idag om jag bad honom, fast det tog slut för 15 år sedan.

För att de har låg ambition rent allmänt och blir kvar där de är. Ser man ju även på att män stannar i byhålan utan jobb, istället för att ge sig iväg för ett bättre liv.

Sen har väl männen ganska mycket fördelar av att stanna i en relation även om den är trist. Markservice, trygghet, nån att vara med när de inte orkat upprätthålla andra relationer. Så då stannar de kvar och gnäller istället.

För kvinnor gäller oftast det omvända, i alla fall när barnen börjat växa upp lite och hon börjar känna att hon lika gärna kan vara ensam mamma på egen hand istället för ensam mamma med trist omotiverad man på släp. 

Men att gå vidare efter bara 2 veckor tyder väl även det på att man har väldigt svårt att hantera uppbrott. Man vill ha en rebound på studs för man mår så kasst?

Bekväma varelser som tänker mer logiskt och inte är säkra på att de hittar någon bättre om de lämnar tror jag. Har de småbarn orkar de nog heller inte ha barnen på halvtid, kvinnor drar fortfarande rätt så tunga lass i hemmet så antar det är en bekväm lösning att ha fördelarna där och istället ha en affär. Sen tror jag också många män är rädda för vad andra ska tycka, som man är det skamligt att överge sin familj, kanske något biologiskt också att inte göra det. Tror den sista punkten här är vanligare än man tror. 

Men varför är män sämre på att upprätthålla sociala kontakter, att ha ett driv etc? Det verkar ju vara stor skillnad mellan könen där, även om det såklart finns undantag åt båda håll.

Varför vill män bara ha det som vanligt och kvinnor har ett helt annat driv att starta nya projekt, gå vidare, styra upp träffar med vänner etc? Det känns som att dessa drag generellt sett kan kopplas till genus.

Varför landar många män i att vara nöjda med att bara vara?

Många frågor här, men jag tror även att det är en orsak till många separationer. Att mannen inte styr upp något nytt projekt eller ens en social träff eller liknande.

Jag vet att det blev många frågor, men ämnet har börjat intressera mig.

Ja, det är rätt konstigt. Historiskt sett borde det ha varit tvärtom, männen drog iväg för att finna nya jaktmarker osv. Och det borde ha varit viktigt för dem att ha ett stort nätverk som skydd. 

Sen är det såklart individuellt, många män har ju driv och ambition. Och en del av dem stannar ändå i en bekväm relation som inte är så rolig längre. Kanske de trivs med mamma liksom, och frun och hemma blir som att de får vara lilla pojken igen och vila och bli bortklemad hos mamma efter jobbiga jobbet. 

Jag har inga svar, men tycker också att det är intressanta frågor. 

Och från att ha varit endast män som utbildat sig etc. så är det nu främst kvinnor som läser vidare akademiskt. I Sverige, kanske även andra länder?

Dessutom evolutionärt, så vill kvinnor ha drivande män. Ändå blir dom flesta män bekväma. Jag får inte ihop ekvationen där.

Enligt min erfarenhet lämnar män så fort de har hittat en ny, inte annars. Kvinnor lämnar när de tröttnat och lever länge ensamma. 
Mao är männen på jakt, medan kvinnor kämpar på och hoppas på förändring. 

Fast männen är egentligen inte på jakt, de söker bara en ny omsorgsperson för att de inte klarar av att ta hand om sig själva och vara ensamma.

Kvinnan lämnar för att hon tröttnat på att ta hand om vuxen man utan ambition och lever därför hellre ensam än plockar på sig en ny man att släpa runt på.

Men mannen vill ha ett bekvämt liv med någon som tar hand om honom, och gärna lite sex på det, så han lämnar inte den gamla trista innan han säkrat den nya tillgången. 

En utförlig beskrivning på det jag också menar.

Ja, vanligare också att män snabbt skaffar sig en ny när kvinnan lämnat dem än att kvinnor gör det även om det så klart finns undantag. 

Jag tror att du är inne på ditt spår. Men varför har mannen blivit så bekväm och oförmögen att dra ihop sociala event etc?

Varför har kvinnor ett helt annat driv? Vad är det som skiljer? Jag är mer nyfiken kring att spekulera i orsaker till att det ofta blir så. Att det ÄR så är jag rätt övertygad om.

Har samhället blivit så bekvämt för mannen när han inte behöver jaga, bygga sitt hus, harva jorden för att få mat? Jag vet inte svaret, jag har samma frågor som du. Vad tror du?

Det var ju en rimlig orsak, det har jag inte tänkt på.

Jag har väl tänkt olika, mer eller mindre smickrande orsaker. En att män är inställda på jakt eller skydd, likt en lejonhanne.. som vilar däremellan. Den anledningen liknar ju din.

En annan mer kontroversiell anledning är att män kämpar betydligt mer för fertila kvinnor. Att män dras till yngre och när man sen blir äldre så finns inte samma driv att göra sig till längre. Ungefär som ett par som slutar göra sig fina för varandra.

En annan teori kan vara att män inte passar lika bra in i vårt alltmer förändrade och mer civiliserade samhälle? Vi är i grunden något mer djuriska än Er kvinnor.

Kvinnor är klart bättre än männen på att socialisera, det kan också komma från vår biologiska historia. Vårt arv. Kvinnor är även bättre på kommunikation.

Eller så är män inställda på att fortplanta sig med flera i högre utsträckning än kvinnor. Det gör att detta samhälle inte passar oss lika bra. Sexdrivet dämpas såklart när man har sex med samma partner år efter år.

Eller så klarar sig inte mannen själv, och har aldrig riktigt gjort. Män har från början varit den som tillhandahåller saker. Mat och skydd tex. Nu behövs inte männen i lika stor utsträckning och deras roll i samhället förändras kraftigt.

Män har även haft övertaget, jag menar absolut inte att det var bra, att kunna använda våld tidigare i historien. Det fungerar som tur är inte längre.

Det är väl vad jag kommer på sådär på rak arm. Döm mig inte efter att jag vädrat orsaker och funderingar. Jag vet att dessa tankar är kontroversiella i dagens moderna samhälle.

Jag tror att människor i allmänhet är rationella varelser. Inte i bemärkelsen att de alltid gör det som är mest rationellt objektivt sett utan de gör de val som de själva uppfattar som mest rationella. Och för många män är det mer rationellt att stanna kvar i ett förhållande som inte är perfekt, för alternativet är väldigt ofta ensamhet.

Kvinnor har generellt större kontaktnät och socialt umgänge än män men kanske viktigare är att kvinnor oftare har en vän som de kan anförtro sig åt och vara sårbara inför och få emotionellt stöd av. Män lär sig från tidig ålder att inte vara sårbara och har därför mycket svårare att få den sortens stöd från en manlig vän. I stället får de flesta män bara emotionellt stöd från sin partner och därför är singeltillvaron för män mycket ensammare än den är för kvinnor. Lägg därtill att många kvinnor är rätt nöjda med singellivet och då blir det extra svårt för män att hitta en ny partner.

En lösning vore förstås om män ansträngde sig mer för att försöka skapa sociala nätverk där de kan få emotionellt stöd av andra män. Tyvärr är det extremt svårt eftersom sårbarhet betraktas som ett så negativt drag hos män. Vi lär oss tidigt att det viktigaste för en man är att ha självförtroende, själva motsatsen till att vara sårbar och öppen med sina känslor. Som enskild man är det inte lätt att bryta mot konventioner och öppna upp sig för vänner när man hela livet har präglats att upprätthålla en fasad. Bara med ens partner, även om den inte är den perfekta partnern, kan man släppa fasaden. Så kostnaden rent emotionellt för att bryta upp är påtaglig och hög, och om man inte ligger väldigt bra till på relationsmarknaden (läs, är framgångsrik, social, självsäker, har lätt att träffa folk och kvinnor) så är risken att man inte träffar någon ny eller någon bättre väldigt hög. Extra mycket om man då bor i en landsdel där det redan är ett underskott på kvinnor och man kanske inte har kapacitet mentalt, socialt, intellektuellt eller ekonomiskt att skaffa sig en utbildning eller nytt jobb och flytta till en storstad (där man dessutom inte har något socialt nätverk alls).

Jag tror i och för sig att lösningen på en dålig relation inte alltid behöver vara att bryta upp utan att mycket skulle kunna uppnås om båda partnerna var villiga att jobba på relationen tillsammans. Där tror jag att många män kan göra mycket mer. För övrigt är det väl ofta så att män visst kan ha driv att göra projekt men de är praktiska (typ att bygga en altan) snarare än fokuserade på relationen med partnern.

Både tänkvärt och bra skrivet. Även jag tror att män skulle vinna mycket på att våga vara sårbara och även arbeta mer på sitt sociala kontaktnät.

Män är ofta väldigt lata och har därför väldigt låga krav på både sig själv och andra. Bara de slipper anstränga sig det minsta lilla....

Frågan är ju efter lite diskussion inte om män är latare och bekvämare, utan varför?

Du har en poäng här men jag tror inte på sårbarheten, det är en feminin konstruktion som jag inte tror fungerar att applicera på män.

Det där med öppen med känslor, det är män redan vill då jag påstå men vi är öppna med det på vårt sätt, inte på kvinnors sätt. Det män behöver bli bättre på är att lyssna på vad deras manliga vänner har att säga. Vi kanske lite för ofta inte tar det på allvar. 

Förmodligen för att de är nöjda med att ha någon som sköter om hemmet, lagar mat och tar hand om barnen. De har nog inte heller samma behov av kärlek och närhet som kvinnor. Är sexlivet inte bra eller om de är sugna på något nytt väljer de hellre att ligga med någon annan i smyg. Sedan om de blir förälskade i någon ny är de rädda för att behöva ändra på sin vardag och de bekvämligheter som finns medan kvinnorna herre lämnar för kärleken. Kvinnor skulle förmodligen bara stanna av ekonomiska skäl om de inte längre kände kärlek till mannen. Sen tror jag som någon nämnt att män tycker det är skamligare att separera familjen.