Lever med sambo med asperger

Jag har samma problem som din sambo. Jag har också Asperger, eller Autismspektrumtillstånd som det heter nu.

Jag skulle inte kunna leva i ett förhållande tror jag, jag är för inrutad. Jag bor på ett LSS-boende för att få vardagsrutinerna att fungera.

Vadå, vad gör man?! Man gör slut med mansbebisen. 

Hur var han från början? Hur blev ni ett par? Märktes inte hans svårigheter innan ni fick barn?

Har han några positiva sidor öht? Det du räknar upp låter hemskt.

Lämna om du mår så dåligt. Han lär ju inte förändras. Vad har du att förlora på att bli ensamstående?

Ditt liv låter som mitt, roddat allt helt själv i 16 år nu. 

Nu när mitt barn är mer på bortaplan än hemma så märker jag vilket torftigt och ensamt liv jag har. 

All min tid har gått till hem,barn och arbetet. 

Så är det att vara en helt ensamstående förälder. 

Inte sagt att för att förminska ditt problem utan jag VET hur kämpigt du har det. 

Märkte du verkligen inget i början av erat förhållande att något kändes annorlunda,tänker på det för att han inte kan visa några känslor. 

Det enda som kan hjälpa på sikt är att han får ett bra bildstöd med alla veckans dagliga rutiner och struktur. 

Jag arbetar med barn och där använder vi bildstöd dagligen, något som alla har stor glädje och nytta av. 

Du nämner att han lägger mycket tid på dina hobbie, ja dessa kommer han att behöva schemalägga, en fast tid varje dag eller ggr/ veckan inom vissa klockslag. 

Hoppas att det löser sig med alla hjälpmedel som finns, men var beredd att en förändring inte kommer att ske över en natt men kommer att vara ett superbra stöd! 

Jag förstår inte. hur kunde han få dig att bli kär i honom och vilja ha barn med honom??

Det verkar inte som att ni har ett förhållande längre utan bara bor kvar under samma tak för att ingen tagit något initiativ till att flytta isär.

Jag förstår inte heller hur de blev ett par om han har varit så här från början. Men jag antar att det inte var så. Han måste alltså ha visat känslor i början samt tagit visst ansvar för relationen, inte bara ägnat sig åt sig och sitt. Det visar att han kan om han vill, han är inte helt oförmögen?

Kanske eskalerade det när barnen kom. Det är inte ovanligt att det blir så. För stora förändringar för honom, för höga krav. Men det hjälper ju inte TS.

Jag tycker inte att hon ska stanna i relationen och fortsätta curla honom och köra med bildstöd som om han vore ett barn. Hon låter slutkörd, mentalt och känslomässigt. Om han är beredd att söka hjälp och jobba med sina svårigheter skulle det kanske fungera, men jag tvivlar på det. Han verkar ju inte bry sig alls? 

Om han fick diagnosen för några månader sen har han alltså blivit utredd nyligen. Var det han själv som tog initiativ till den utredningen? 

Man blir ju inte utredd om man inte söker hjälp.

Tycker han själv att han har problem?

Som sagt, hans svårigheter kan inte ha varit lika märkbara i början, eftersom du blev kär i honom och skaffade barn med honom. Kan ni hitta tillbaka till det, eller är det kört?

Om det inte blir bättre måste du separera, för din egen och barnens skull. Mår du dåligt påverkar det även barnen.

Åh detta låter som min första relation , pappan till min tonåring. 
jag var då desperat törstande efter nån som ville vara med mig och såg nog sidor jag inte gillade redan då men tänkte att det kan jag nog ändra på . Jag var så dum!

 Men efter tiden går så börjar jag med hans intressen då han la all sin tid på bilar och tävlingar . Vi bodde i verkstaden kan man säga och tävlade mängder av tävlingar. Jag började tröttna men blev gravid och tänkte att det löser sig nog . Relationen hade aldrig vart särskilt kärleksfull och den ända samvaron vi hade var när han ville ligga.
han gjorde inget hemma , inget med barnen som inte innefatta hans intressen . Jag bröts ner sakta men säkert bit för bit , tils Min barndomsvän sa till mig att öppna ögonen och se mig omkring, om det är såhär jag vill leva mitt liv . 

För att göra resten av historien kort , vi separerade efter dottern fyllt 3 hon blir 16 idag . Han har inte haft henne alls sen hon fyllde 4 och knappt sett henne sen hon var 10. 
jag som var en spillra av mitt forna jag fick bygga upp mig själv igen , och det var jobbigast av allt ! Min dotter  har en diagnos själv idag.
det är fruktansvärt jobbigt att separera med barn.  Det är tufft att bli ensam med barn men jag har aldrig ångrat det beslutet . 

känn Efter tänk igenom , gör en plus minus lista se vart du hamnar och följ ditt hjärta ! 

TS.
Du har valt att stanna i 8 ÅR med någon som du stör dig på.
Bara för att han nu fått diagnos, innebär ju inte att allt försvinner helt plötsligt.

Ditt val att dejta. Du kan välja att göra slut. han visar aldrig känslor? 
Jaha, fel eller inte. Men DU har valt att fortsätta en relation som du inte mår bra av.

Du.väljer.ditt.liv.

Blir så frustrerad av att läsa om folk som bankar sitt huvud mot väggen för att de inte kan förändra andra människor, men ändå stannar de kvar år ut och år in i relationer de vantrivs i.

Make it make sense.