Bekymrad

Jag känner ett behov av att skriva av mig om ett bekymmer kanske konstigt för många att man oroar sig för ett vuxet barn.Men min vuxna son i 25 års åldern har inga vänner att umgås med och han lider fruktansvärt av detta och som föräldrer värker det i hjärtat att se honom så ledsen och att man inget kan göra,mer än trösta och säga att det kommer ordna sig. Han bor själv har arbete skötsam kille trevlig. Någon mer i samma situation som han eller jag som Mor?