Hur kan man vara troende - vad har jag missat?

Jag är troende och försöker komma på ett svar på din fråga. Problemet är att svaren jag kommer på är så abstrakta, och jag tänker att du antagligen vill ha ett konkret svar.

Jag är inte uppvuxen i en kyrklig eller kristen familj, tvärtom med en mamma som sökte lyckan, eller svar om man så vill, i ständigt festande med nya människor, droger och att spå i kaffekoppar. Sommarloven spenderades på campingplatser runt om i Sverige där jag hittade olika kompisar som jag lekte med, men mest av allt oroade mig för hur full mamma skulle bli och om något skulle hända henne.

Kanske är det så att jag började söka efter en gud för att jag ofta längtade efter kärlek som barn men inte riktigt lyckades nå den. Jag tänker mig i alla fall att det skulle vara en rimlig förklaring. Min mamma var emotionellt åtkomlig, men hon var alltid snäll, och har aldrig gjort något medvetet för att göra mig illa.

Något jag märkt sedan jag blev troende, är att det är oftare är människor som inte tror som har svaret på din fråga, en människor som tror på något. Kanske för att alla svar man skulle ge låter just som jag nämnde innan: abstrakta eller flummiga, och kanske blir alla svar på en sån fråga flummiga, eftersom frågan i sig kräver ett enkelt svar.

För mig började det i ett badrum med ett rakblad mot ena armen. Jag var 13 år och hade bestämt mig för att lämna detta jordeliv. precis innan jag skulle dra bladet blev jag rädd och tänkte att jag skulle göra ont och att det skulle se hemsk ut när mamma skulle hitta mig. Jag tog bort bladet från min hud och sänkte armarna. Sedan kom en lovsång ur min mun som går så här:

Du omsluter mig på alla sidor och du håller mig i din hand.

Jag sjöng så stund, och kände mig lugnare. Det var en sång jag mindes eftersom jag hade hört det någonstans och den kom till mig nu, i denna stund.

jag vet att en del menar att människor kommer till tro för att söka tröst, min sambo brukar säga det och han är inte troende Och så är det kanske.

Jag började inte tro efter incidenten i badrummet. Vi började inte gå i kyrkan och jag började inte be. Men till saken hör, att jag några veckor tidigare hade gjort just det, bett alltså. Jag hade legat i min säng och gråtit i ångest och sträckt armarna upp i luften och viskat (fast skrikit inombords) att om han finns där så måste han hjälpa mig och att jag behövde hjälp nu eftersom jag inte orkade mer.

Några dagar efter incidenten i badrummet frågade en tjej som gick i min klass, men som jag inte riktigt kände, Ifall jag ville börja i en ny skola med henne. Vi bodde på samma gård. Lägenheten mittemot. Och jag sa ja eftersom jag inte känner någon i min klass och eftersom jag behövde en förändring. mamma bokade ett besök för mig på skolan och hennes föräldrar bokar ett besök för henne, men morgonen då vi ska åka dit dyker han inte upp. Jag stod och väntade på gården men hon kommer inte. Jag åkte dit ändå. tog bussen med mamma och hälsade på min nya klass. där och då förstod jag inte att mitt liv skulle förändras Väldigt mycket, utan jag var mest glad över att det fanns klasskompisar där som ville veta vad jag hette och vad jag gillade att göra på fritiden och så vidare.

Side Note: skolan var kristen

Mina kompisar var uppvuxna i kristna familjer, och tog så klart med mig till en del kyrkor. För mig blev det här första gången jag upplevde trygghet i livet. En mamma och en pappa som gör kvällsmat när man är på besök hos kompisen och frågar om han har med gympakläder, för om man vill sova över måste man komma ihåg att det är idrott i skolan dagen efter.

Idag är jag inte med i kyrkan utan har lämnat den, eftersom jag upplevde mycket negativt här också tyvärr. Men min tro på Gud har inte försvunnit en enda gång sedan jag var i tonåren. Jag lever ett liv med icke troende runt mig, och har många gånger fått frågor om sekter, Carola, tala i tungor och så vidare. Jag har också fått frågor om hur jag kan tro på Bibeln eftersom den är så motsägelsefull.

Kanske är jag lat, men jag har inte läst hela Bibeln, och kommer nog aldrig göra det heller. Jag har läst en del men förstår inte allt. Men det är just så, att vi är människor och han är Gud, och det betyder också att vi är ofullständiga och inte kan förstå allt. För mig är det ett lugn; för andra är det irriterande. Jag tror att Gud har skapat hos olika, just för att han vill ha oss så. Det finns kristna forskare som menar att de har svar på vetenskapliga frågor om hur Bibeln egentligen kan hänga samman och om Gud verkligen kan existera. Men jag har inte de svaren. Jag kan bara svara att jag tror eftersom det är omöjligt för mig att inte tro. Jag tror att det finns något ont och något gott. jag kan omöjligt tro att det inte finns något högre än människan. Och jag söker inte mer efter svar, eftersom Jesus ger mig den friden jag behöver, och det räcker för mig.