Hur kan man vara troende - vad har jag missat?

Jag kan inte förstå hur man kan vara troende, oavsett religion. Jag har jobbat som kyrkomusiker i Svenska kyrkan en större del av mitt yrkesliv men för ett par år sedan bytte jag yrke och lämnade dessutom kyrkan.

Jag växte upp i en i princip sekulariserad familj. Ingen av mina föräldrar eller nån av deras föräldrar var varken troende eller på nåt sätt intresserade av nåt kyrkosamfund. Men jag började spela och fascinerades av kyrkorgeln som instrument och det ledde till att jag utbildade mig till organist och började jobba i Svenska kyrkan.

I början försökte jag hitta nåt i läran och försökte verkligen tro, men till slut gav jag upp. Jag har under 40 år i kyrkans värld, och större delen av de åren som yrkesverksam, aldrig sett nåt, läst nåt, hört nåt eller upplevt nånting alls som skulle kunna få mig att bli troende.

Texterna i bibeln är i många fall motsägelsefulla. Konstigheter som inte går ihop med dagens samhälle får uttolkarna, oftast prästerna, ibland jobba rätt hårt med i sina predikningar för att få att låta något så när vettiga och gå ihop med dagens samhälle och normer. Vissa texter bortser man bara ifrån för att de är för konstiga eller direkt står i strid med dagens värderingar och normer.

Det finns samfund på olika ställen i världen som är mer bokstavstrogna och vill leva mer strikt efter bibeln men det som de har visat upp är inget som jag skulle vilja vara en del av. De framstår ju som riktigt knäppa.

Länge räckte det med att jobba med musiken och blunda för alla konstigheter i bibeln. Men med tiden har förutsättningarna för den kyrkomusikaliska verksamheten förändrats ordentligt och jag kunde knappt längre få utöva den musik som jag tycker om. Nu ska det mest vara typ kristen pop eller helt enkelt bara senaste schlagern som ska användas till dop, bröllop och begravningar och då stod jag inte ut längre. Jag såg inte längre nån anledning att fortsätta jobba i kyrkan och det kändes som en lättnad att då också kunna avsluta mitt medlemsskap. Det var bara ett stort hyckleri.

Jag var aldrig illojal mot min arbetsgivare! Jag gjorde vad som förväntades av mig i min yrkesroll och pratade aldrig med andra än mina allra närmaste om konflikten mellan min livssyn och den som kyrkan står för. Jag har inte heller efteråt gått ut "offentligt" med min syn på kyrkan och tro, för jag anser inte att det är nån vits med det.

Jag har aldrig någonsin haft något behov av att det ska finnas t.ex. nåt liv efter döden eller att det ska finnas nån högre mening med livet. Meningen med livet är livet självt. Organismer reproducerar sig för att föra sina gener vidare, konstigare än så är det inte. Jag längtar inte efter något annat än det jag redan känner till. Men fördenskull saknar jag inte värderingar och moral. Den tid vi har på jorden tycker jag att vi ska göra något bra av, så bra som det är möjligt och i den mån vi kan påverka det. Men jag förstår inte varför så många har ett behov av att peka på skrifter i gamla böcker och ha det som orsak till att göra gott. Man kan göra gott och verka för ett bättre samhälle även utan att det ska behöva vara något som nån förment gudomlighet har sagt att vi ska göra.

Bara det faktum att det finns så många olika religioner och att de arkelogiska och övriga vetenskapliga bevisen för att de i så många fall har helt fel i sina skapelseberättelser är i sig ett argument emot relionernas legitimitet. Ju mer specifika skabelseberättelser de presenterar, desto större är felen i dem. Och så mycket grymhet och ondska har sprungit ur religiositet genom åren, parallellt med mycken godhet. Så det är inte heller nåt argument för religioner.

Jag har som sagt inte sett något alls som skulle peka på att det skulle finnas någon eller några gudar. Men för att jag inte sett nåt är det inte ett bevis på att det inte finns. Men bevisen som talar emot är ändå väldigt starka, och jag tycker att - om det finns nåt gudomligt som vill att vi ska tro på det och leva efter en viss lära - borde det visa sig på nåt sätt. Så just nu väger bevisen på att det inte finns gudar över.

I Sverige är det nog till en del så. Iaf inom Svenska kyrkan. Mindre inom de frikyrkliga församlingarna. Men i t.ex. USA:s kristna, de som kallar sig för evangelikala, de karismatiska kyrkorna, där som Ulf Ekman hämtade sina metoder till att bygga upp Livets ord med, där kan jag lova dig att människor tror på vartenda ord som står i bibeln! Och det blir förskräckliga konsekvenser av sånt. Det är såna som mördar abortläkare, för att ta ett exempel. Och i USA är de inte få. Man kan räkna dem i tiotals miljoner.

Menar inte att skuldbelägga. Du säger du försökte hitta nåt i läran och försökte verkligen tro; jag säger bara att forsta steget är att ta beslutet att tro (och ta emot Jesus som personlig frälsare). Sedan lär man känna Gud, Jesus och den Helige Ande genom Bibeln, genom att låta just den Helige Ande vägleda och det är bara då Bibeln kommer att bli förståelig. Allt hänger ihop. Men utan Anden ser man det inte, det blir som att läsa vilken bok som helst. Att lära känna någon betyder att spendera tid tillsammans.

Jag försökte bara svara på din fråga om vad du kan ha missat. Säger inget om din tro och hur den såg/ser ut och vad som omfattades i försökte verkligen tro, det vet bara du själv.

Jag är också en person som ser pragmatiskt på saker och aldrig har trott på nån gudom. Intressant att du som ateist kom att jobba inom kyrkan! Det skulle jag som ateist aldrig ha kunnat göra.

Jag har genom livet (särskilt i tonåren/20-årsåldern) intresserat mig för religioner och just den här frågan - hur kan folk tro? Jag har sett serier och filmer i ämnet, läst böcker, diskuterat med mormoner, kristna, muslimer... och det enda som hänt är att jag blivit allt mer övertygad om frånvaron av gudar.

På samma sätt som många människor gillar att tro på spöken, andar och annat övernaturligt antar jag att många gillar att tro på en gud. Alltså, att de är mer benägna att tro på nåt mystiskt. Själv är jag alldeles för förankrad i verkligheten - och alldeles för medveten om mångfalden av religioner och vidskepelser - för att jag ens ska vara i närheten av att kunna göra det.

Kyrkan, moskén eller vad det nu kan vara erbjuder säkert en gemenskap som är svår att leva utan om man väl blivit mottagen där. Häromveckan gick jag (som 48-åring) på mitt livs första konfirmation, det var en kompis dotter som konfirmerade sig. En mycket märklig ritual på många sätt, och med tanke på att så många föräldrar verkade vara så glädjestrålande lyckliga över ceremonin, undrar jag hur många av de runt 20 ungdomarna som verkligen trodde på den kristna guden. Generellt sägs det ju att konfirmander mest flyter med strömmen och vill ha presenter (själv gav jag kompisens dotter en grundläggande bok om filosofi, kanske inte den typiska konfirmationspresenten). Jag minns att jag som tonåring var den enda i min klass som inte konfirmerade mig. På samtalen innan bad tydligen prästen mina klasskamrater att hälsa mig att delta nästa gång, så jag fick flera gånger höra av dem att prästen bett mig komma, men det kunde han fetglömma. Jag visste ju redan då (1990) att jag inte trodde på nån gud.

Flera gånger har jag hört kristna säga att man bara måste öppna sig för tron, men nej. Antingen måste man vara en person som är benägen att tro på mystik eller så är man med om nåt hemskt där man når botten och inte har nåt annat val än att tro att det finns en "förälder" som bryr sig om en, så att man tar sig i kragen. Nyfrälsta ex-knarkare o.d. har ju egentligen bara sin egen styrka att tacka för att de överlevt - de har bara _trott_ att de haft en osynlig kraft vid sin sida. Och ibland är det allt som behövs.

Höjden av hyckleri ändå att vara så anti kyrkan och religion och ändå välja att ha kyrkan som arbetsgivare, alltså leva på att folk är medlemmar i kyrkan...

Ja jag tror på Adam och Eva. Eftersom jag tror att Gud skapade oss, och det rimmar helt ok med att det borjade med en man och en kvinna.

Tanker inte ge mig in i den diskussionen. Om du läser Bibeln, står det att de inte fick några döttrar? Sönerna stod för släktleden som finns beskrivna.

Det finns flera teorier, och för mig spelar det egentligen ingen större roll. Inget jag är påläst nog for att vilja eller orka diskutera, eftersom jag bara kommer att få ännu fler frågor, frågor som kommer vridas och vändas av de som inte ens vill försöka förstå. Därför ger jag mig inte in i det. (Men den som har intresse kan ju starta en tråd om det specifikt, jag kan kanske bidra lite där. Har läst hur det kommer nya forskningsrön emellanåt om hur fel de har haft i sina åldersbestämningsmetoder och nya åldrar framkommit. Tror inte vi sett slutet där ännu)

Som jag förstått så fick Adam och Eva Kain och Abel, och döttrar. Jag har inte hittat Bibvelversen där Eva gråter i veckor över sin oförmåga att få döttrar och hon beklagar sig över att hela mänskligheten kommer dö ut med dem och de kan inte fullgöra Guds bud om att föröka sig och uppfylla jorden.

Din uppväxt är lite som en motsats av min. Jag växte upp i en miljö helt i avsaknad av kyrka och tro. Det naturliga var att aldrig tänka på kyrkan, Gud, Jesus etc. Inte mer än att det kom upp i skolan (är tillräckligt gammal för att ha haft kristendomsundervisning i lågstadiet) och i samband med jul och påsk i TV och medier. Men det var inte nåt som hade med oss att göra.

Sen började jag spela och slank in på kyrkorgel och efter några år började jag fundera på det här med kristen tro och efter ett tag landade jag tillbaka i min uppfostrans begreppsvärld och kände mig trygg i det.

Jag behöver ingen tro på nån gud.

Jesu födelsedag har vi absolut ingen aning om. Kyrkan bara snodde en högtid som redan existerade, typ midvinterblot, och gjorde om den till Jesu födelsedag, och som konsekvens av det hamnade Marie bebådelsedag den 24 mars. Sen hittade de ortodoxa på att ha den på en annan dag. Vi vet idag att vår tideräknings början, som ska varit Jesu födelseår, borde ligga 4-7 år tidigare.

Jag gillar julen! Alla fina traditioner som är förknippat med den! Jag är ju kraftigt arbetsskadad, så jag vill gärna gå till kyrkan vid jul och lyssna på t.ex. Bachs juloratorium. Det är grejer det!