Hur kan man vara troende - vad har jag missat?
Jag kan inte förstå hur man kan vara troende, oavsett religion. Jag har jobbat som kyrkomusiker i Svenska kyrkan en större del av mitt yrkesliv men för ett par år sedan bytte jag yrke och lämnade dessutom kyrkan.
Jag växte upp i en i princip sekulariserad familj. Ingen av mina föräldrar eller nån av deras föräldrar var varken troende eller på nåt sätt intresserade av nåt kyrkosamfund. Men jag började spela och fascinerades av kyrkorgeln som instrument och det ledde till att jag utbildade mig till organist och började jobba i Svenska kyrkan.
I början försökte jag hitta nåt i läran och försökte verkligen tro, men till slut gav jag upp. Jag har under 40 år i kyrkans värld, och större delen av de åren som yrkesverksam, aldrig sett nåt, läst nåt, hört nåt eller upplevt nånting alls som skulle kunna få mig att bli troende.
Texterna i bibeln är i många fall motsägelsefulla. Konstigheter som inte går ihop med dagens samhälle får uttolkarna, oftast prästerna, ibland jobba rätt hårt med i sina predikningar för att få att låta något så när vettiga och gå ihop med dagens samhälle och normer. Vissa texter bortser man bara ifrån för att de är för konstiga eller direkt står i strid med dagens värderingar och normer.
Det finns samfund på olika ställen i världen som är mer bokstavstrogna och vill leva mer strikt efter bibeln men det som de har visat upp är inget som jag skulle vilja vara en del av. De framstår ju som riktigt knäppa.
Länge räckte det med att jobba med musiken och blunda för alla konstigheter i bibeln. Men med tiden har förutsättningarna för den kyrkomusikaliska verksamheten förändrats ordentligt och jag kunde knappt längre få utöva den musik som jag tycker om. Nu ska det mest vara typ kristen pop eller helt enkelt bara senaste schlagern som ska användas till dop, bröllop och begravningar och då stod jag inte ut längre. Jag såg inte längre nån anledning att fortsätta jobba i kyrkan och det kändes som en lättnad att då också kunna avsluta mitt medlemsskap. Det var bara ett stort hyckleri.
Jag var aldrig illojal mot min arbetsgivare! Jag gjorde vad som förväntades av mig i min yrkesroll och pratade aldrig med andra än mina allra närmaste om konflikten mellan min livssyn och den som kyrkan står för. Jag har inte heller efteråt gått ut "offentligt" med min syn på kyrkan och tro, för jag anser inte att det är nån vits med det.
Jag har aldrig någonsin haft något behov av att det ska finnas t.ex. nåt liv efter döden eller att det ska finnas nån högre mening med livet. Meningen med livet är livet självt. Organismer reproducerar sig för att föra sina gener vidare, konstigare än så är det inte. Jag längtar inte efter något annat än det jag redan känner till. Men fördenskull saknar jag inte värderingar och moral. Den tid vi har på jorden tycker jag att vi ska göra något bra av, så bra som det är möjligt och i den mån vi kan påverka det. Men jag förstår inte varför så många har ett behov av att peka på skrifter i gamla böcker och ha det som orsak till att göra gott. Man kan göra gott och verka för ett bättre samhälle även utan att det ska behöva vara något som nån förment gudomlighet har sagt att vi ska göra.
Bara det faktum att det finns så många olika religioner och att de arkelogiska och övriga vetenskapliga bevisen för att de i så många fall har helt fel i sina skapelseberättelser är i sig ett argument emot relionernas legitimitet. Ju mer specifika skabelseberättelser de presenterar, desto större är felen i dem. Och så mycket grymhet och ondska har sprungit ur religiositet genom åren, parallellt med mycken godhet. Så det är inte heller nåt argument för religioner.
Jag har som sagt inte sett något alls som skulle peka på att det skulle finnas någon eller några gudar. Men för att jag inte sett nåt är det inte ett bevis på att det inte finns. Men bevisen som talar emot är ändå väldigt starka, och jag tycker att - om det finns nåt gudomligt som vill att vi ska tro på det och leva efter en viss lära - borde det visa sig på nåt sätt. Så just nu väger bevisen på att det inte finns gudar över.
Du har många funderingar som säkert känns igen av de flesta. Jag har alltid tyckt att man komplicerar det här med tro och religiositet.
För mig som vuxit upp i ett kristet hem har kyrkan varit något naturligt, söndagsskolan, barn och ungdomsgrupper med olika aktiviteter, sång och musik.
När jag blev lite äldre började jag reflektera mera och grubblade en hel del över tron. Var jag verkligen troende? och vad var det jag trodde på.
Som vuxen har jag alltmer kommit till insikten att jag tror på människan och jag lever efter den kristna etiken. Nu är jag trygg i min tro på människan och att gud finns i oss.