Sörja sista graviditeten?

åh jag tycker det här förstör lite graviditeten för dig. när jag var gravid sist så visste jag inte om att det var min sista (vad jag vet nu iaf). Vi har inte varit överens sedan om fler eller inte och till slut landade vi i  inte. 

Jag tror också du känner dig äldre än vad du är. 

hoppas på du mår bättre sedan, samtidigt viktigt att få sörja. 

kram

Det är nog helt normalt, jag har känt så och jag har även diskuterat det med kompisar. Det är en period av ens liv som är förbi. Aldrig mer är stort, men det finns en sån punkt för de flesta.. Du kommer aldrig mer gå i högstadiet heller. Och det överlevde du.
Njut av den sista tiden!

Du gav mig ett leende med detta.

Men ja, det känns stort. Och konstigt. Också att de senaste åren varit så otroligt fokuserade på att skaffa barn, just då jag var äldre när vi startade. Och nu står vi här i slutet av andra graviditeten liksom, och det känns lite vemodigt.

Jo, så är det nog, jag känner ju av min ålder eftersom det är ett så tydligt skäl med varför det ÄR sista gången. 

Vad härligt!
Jag tror att du är extra känslosam i och med att du är höggravid också. Det är liksom 1000% fokus på barn, kropp, födsel och bebis för dig nu. Och att då tänka att det inte kommer bli fler gånger kan jag förstå är tufft när man är mitt i det. Om man är sån som gillar det vill säga.
Om ett halvår kanske du tycker det är skönt och kan säga -"fy farao vad skönt att aldrig mer behöver göra det här, nu har jag min familj" <3

Ja, så är det ju säkert. Det är lite liknande som när man pluggat och verkligen bara gått all in för det några år och sen står man där med sin examen och bara ?och nu då??. Jag är ju lite lika delar så glad att stå här och snart ha två barn, vilket kändes så osäkert när vi startade om vi skulle kunna få, och lika delar känslosam att ja, det här är det det blir. Det blir ingen sladdis eller fler gånger med att testa graviditetstest och hålla dem mot en lampa för att se om det inte syns ett streck. 

Superkonstig känsla. Men det är ju också som du säger - en glädje i att ha kommit hit. 

Vad fint skrivet och klokt.

Nu är inte jag en kvinna så jag blir inte gravid, men jag är känslig för tidsaspekter och perioder i livet som inte kommer tillbaka. Det händer ibland att jag längtar tillbaka till mina studieår, det var mindre bekymmer, det var fokus på studierna punkt slut. Jag längtar till den tiden jag var yngre än 30. Jag är lite sorgsen över att jag inom några få år kommer passera 40års gränsen. Jag känner mig gammal när jag ser ungdomar. Jag vet att det är överdrivet, och en äldre person skulle bara skratta åt mig om jag sa att jag börjar bli gammal.

Det är känslosamt, och sån är jag. 

När det käns tråkigt och jag är sorgsen, blir min taktik heltenkelt att fokusera på nuet och dess utmaningar men även se med uppskattande ögon vad jag har fått under dessa år under vilka jag har blivit äldre (jobb, lägenhet, familj, bil, erfarenhet etc..). Och att tänka på min älskade son är faktiskt bland det mest läkande för dessa känslor. 

Tänk du också på liknande sätt. Planera för era barn, tänk att ni är lyckligt lottade som fick barn. Många har inte och kan inte. Tänk vad fint ni har det, som håller ihop er familj och inte är ensamstående föräldrar. 

Lycka till med era fina barn och med detta graviditet. 

Kram <3

Bra liknelse! 
Och nu minns jag inte heter men det finns en benämning just på den här känslan av tomhet och liksom "jaha, vad händer nu då" när man är klar med en utbildning, klarat av en större uppgift,  gått igenom en fas i livet osv. Så det är inte konstigt.

Men det finns så mycket kvar tänker jag. Att se sina barn gå igenom "sina faser". Från den tiden då man är starkt knuten till BVC, skolar in, alla år på förskola, över till skola och allt som händer med barnet och för en själv som förälder. Det finns så mycket roligt kvar!
Ett starkt minne redan efter min första graviditet var att jag saknade att gå till min barnmorska på MVC. Jag har aldrig känt mig så omhändertagen innan. Skulle jag aldrig mer få träffa henne? Sitta där med min mage i vintermörkret och dricka te och sen känna hennes varma händer mäta och klämma... 
Jag fick lyckan att bli gravid en andra gång men då hade den goa kvinnan hunnit gå i pension (= en ny fas i hennes liv).

Tack själv!
Jag är också otroligt sentimental i perioder. Just nu är det särskilt kring mitt äldsta barn som snart blir myndig och vad det innebär. Snacka om att behöva släppa taget! Men det är också en fas, och jag måste påminna mig om att det är naturligt och positivt och att det främst handlar om mitt barn och vilket stort steg ut i vuxenlivet han tar nu snart. Inte främst om mig.

Fint skrivet! Jag kan nog också bli rätt lätt nostalgisk över avslutade kapitel, även om jag samtidigt kan vara glad att jag nått dem. Det är ju något med det här med avslut, antar jag.

Att vi är lyckligt lottade känner jag tydligt, har ju sett att många får kämpa och jag är verkligen tacksam att ha haft turen att vara en av dem där det flutit på rätt väl även som äldre, även om missfallen var tunga där och då.

Nej, det kanske inte är så konstigt egentligen. Jag började bara reflektera på det nu när det så uppenbart närmar sig slutet på graviditeten. Hittills har den annars gått så fort och jag har först bara hållt andan (typ) att det skulle stanna och sen har den bara försvunnit snabbt liksom, även om jag verkligen försökt ta tillvara på den. Men nu när den snart är färdig blev det ett sånt oj-ögonblick.

Och ja, det finns som tur är många faser att gå igenom. Något jag verkligen längtar till nu är att se barnen hitta varann som syskon och leka, och alla kommande semestrar och sånt med dem.