Logiken i att det ska göra ont att få barn?

Det finns ingen "tanke" bakom, utan vi har evolverat ifrån djur som föder mycket lättare, på grund av att de gick på alla fyra och därför kunde ha mycket bredare bäcken (det kan inte vi, för då skulle vi inte kunna gå med vår uppräta hållning), samt att deras foster hade mindre huvuden (vi måste ha stora huvuden p.g.a. allt som ska få plats i vår storhjärna).

Kvinnans bäcken och fosterhuvudets storlek är en ekvation som nästan inte går ihop, och ibland gör den inte det alls - och då dör kvinnan och därmed också fostret, om ingen skär ut det. Numera finns förstås kejsarsnitt, så nu behöver vi inte dö om det inte går den naturliga vägen. 

I alla fall, i och med detta så är det något väldigt stort som måste pressas igenom något väldigt litet, och då krävs det oerhört starka krafter - vilket skapar mjölksyra i livmodern, som ju är en muskel, och DET gör ont. Samt att vävnaderna i underlivet måste tänjas ut, och ibland till och med spricka upp. 

Det är olyckligt, men barn har det alltid blivit ändå. Enda sättet att slippa föda barn förr, om man inte var ofruktsam, var att avstå från att gifta sig. Men det ville de flesta inte ändå, inte ens om de var medvetna om att barnafödande innebar smärta, svår ansträngning och risk för död (och det var nog de flesta).

De som hade för trångt bäcken sorterades ju ut. De dog redan vid den första förlossningen, och barnet också om ingen skar ut det, så anlaget för för trångt bäcken fördes inte vidare. Detta var i ännu högre grad sant i befolkningar där kvnnor födde ensamma och under svåra förhållanden, som hos indianerna i Nordamerika.

Nybyggarna förvånades över att se indiankvinnor hoppa av hästen, binda den vid ett träd, huka sig ned och hastigt och lustigt föda ett barn, slita av navelsträngen, vänta ut moderkakan - och sedan ta ungen på armen och hoppa upp på hästen igen. När deras egna hustrur kunde ligga i värkar i många timmar och ibland dagar, och inte sällan avled. Men det berodde ju på att evolutionen sorterat fram detta, eftersom indiankvinnorna på den tiden (i alla fall i dessa stammar, som nybyggarna mötte) som sagt måste föda ensamma helt utan hjälp. Det var deras sed. Då blev selektionstrycket ännu hårdare.

Den första förlossningen är även svårast, när allt ska tänjas ut för första gången, och kvinnan för första gången måste hitta de muskler hon ska använda när hon krystar. Följande förlossningar går snabbare och lättare. Men det finns även en bortre gräns, där livmodern har blivit uttänjd av så många graviditeter, att den har svårt att dra ihop sig med tillräcklig kraft. Förlossningarna nr 3 och 4 brukar av den anledningen gå lättast, sedan blir det ofta mer utdragna förlossningar igen.

Hon fick sannolikt nytt blod genom transfusion samtidigt.