Vad har ni för relation till era syskon? Bra eller mindre bra?

Har bara ett syskon och han är 8 år äldre än mig.  (Jag är 45)   Vi har haft en god relation genom åren . Även om vi inte hörs av så himla ofta vet vi att vi ändå finns där när det behövs. 

Min kärlek gentemot mina syskon (båda yngre, en bror och en syster) är gränslös och har inga villkor. Det finns inga i livet som jag vill bättre, mer och endast positiva saker för så som jag gör mina syskon. Har man tur så är ens syskon ens längsta relationer i livet. ❤️ 
Visst kunde syskonrelationen skava när man var yngre, men idag, i vuxen ålder när jag är 30-något och dem är i sena tjugoårsåldern båda två så är de mina favorit personer i hela världen. 

Vi är 4 syskon. Vi har bra relation men kanske inte så nära. Vi ses mest när någon fyller år i släkten, en del på jul och påsk men det varierar vilka som är med. Nu finns barnbarn och barnbarnsbarn (alltså till våra föräldrar) så vi är ett rätt stort gäng om alla är med. Det gör att det blir ganska ytligt när man är många på en gång, men samtidigt kul. 
Däremot tror jag att alla vi syskon skulle rusa och ställa upp om någon behövde det, även om vi inte pratar med varann så ofta. Vi bor i  olika städer och jag är nog den som mest använder sociala medier och som är lättast att få tag i. De övriga får man ringa eller messa, inte säkert att man får svar på en gång. 

Ingen relation alls. Jag har brutit kontakten med mitt syskon som under hela mitt liv behandlat mig illa. Hen är aggressiv och totalt gränslös. Mår mycket bättre nu när syskonet inte finns i mitt liv längre.

Absolut inte avundsjuk. När det går bra för min syster blir jag bara glad. Hon är inte min motståndare. Vi står på samma sida och vill varandra väl.

Hur man känner inför sina syskon beror nog dels på personlighet dels på hur man vuxit upp. Om föräldrarna skapar en konkurrenssituation mellan syskonen är nog risken för avundsjuka större.

Vi har tyvärr inte så nära relation, men den är inte konfliktfylld. Och nej ingen avundsjuka. Våra olika liv beror på olika prioriteringar. 

Jag har en underbar relation med min storebror. I mina unga dagar och tonårstid var han min allra bästa manliga vän, vi visste allt om varandra vad gäller förälskelser, kärlekssorger och personliga intressen. Visst bråkade vi en hel del, och även slogs som små, men det vore konstigt annars. Han var alltid extremt beskyddande mot mig så det kändes tryggt att kunna hota med min stora starka brorsa om någon var dum mot mig.

Efter att vi bägge skaffat familj, byggt karriär och flyttat till olika platser i landet, blev vår kontakt mer sporadisk, via telefon kanske en gång i veckan och fysiskt runt varannan månad. Men sedan vår mamma drabbades av en progressiv neurologisk sjukdom för 6-7 år sedan har vi haft kontakt i princip varje dag, ibland flera gånger om dagen.

Vi är väldigt olika i mycket; han är extremt lugn, tystlåten, medveten och har alltid full koll (han är yrkesofficer så kanske därför). Jag är lite vildare, snabbare och också kanske spontanare på gott och ont. Men vi vet att den andra finns där och ställer upp direkt om det behövs. Det finns väldigt lite jag inte skulle göra för honom, och tvärtom.

Jag har två bröder och en syster och de betyder oerhört mycket för mig, särskilt nu i vuxen ålder. Jag vet att de alltid ställer upp för mig och vice versa vad det än gäller. Vi umgås ganska mycket eftersom vi har kul ihop.

När våra föräldrar gick bort var det tex oerhört skönt att vara flera. Vi tog automatiskt på oss olika roller om vem som skulle göra vad och stöttade varandra. Kan inte tänka mig ett liv utan syskon och tycker synd om dem som inga har eller som har en dålig relation till sina. Visst är det underbart med vänner, men syskonrelationen är speciell, tycker jag i alla fall.

Har brutit med min syrra. Och det är väl till stor del morsans fel. Själv verkar hon inte bry sig. Våra liv är olika och jag vill inte kalla det avundsjuka men hon har haft en sån satlös tur i allt hon har gjort i livet! Fått alla jobb hon pekat på fast hon med nöd och näppe klarade skolan, träffade rätt folk, hamnade i rätt kretsar. Så hon har sett väldigt framgångsrik ut fast hon egentligen mest är en lat loser som helt saknar eget ansvar! Kompisar har släpat med henne på resor, utlandsjobb, drog med henne till "storstan", där hon bor nu, har gått nån sketen YH-utbildning och givetvis fått ett jobb man inte borde kunna få med enbart den utbildningen.
Vi har gjort lite olika livsval. Jag hade också kunnat resa om jag velat. Men har inte tyckt det är värt pengarna att "luffa i Asien", "bo i kollektiv i Florida" etc, utan har skött mitt här i byhålan med boende, nya möbler, körkort, bil, dragit iväg på kortare resor. Hade någon släpat med mig och jobbat i Norge så hade jag kanske också varit där, men inte haft behov av att dra iväg själv.
Så hon har alltid upplevts som mycket "häftigare". Varje gång hon kommit hem så har det varit stor fest. Mamma har bjudit in med henne som lockbete "Klart du måste komma, *SABINA* är ju hemma!!". Medan hon aldrig någonsin tagit ett eget initiativ till att umgås, att vilja träffa mig. Har jag frågat om vi ska hitta på nåt så har det låtit "Asså jag kan ju inte planera nåt! Jag ska ju träffa LisaåMaddeåKarinåSaraåMalinåNinaåEllen så jag kan ju liksom inte planera nåt!!". Alltså har allt handlat om prioritering.
Så vi har hörts allt mindre och allt har helt enkelt runnit ut i sanden! Vi har t.o.m snackat innan och konstaterat att Näe, vi behöver inte ha kontakt! Vi är inte intresserade av varandra! Vi tycker knappt ens om varandra! Så låt det vara så??
Nu hörde hon rykten om att jag dejtade och DÅ var det plötsligt väldigt viktigt att träffas! Fast inte mig, utan "min man"! Som då mest var en av flera KKs, alltså inget man visade upp för släkten. När jag sa att jag inte hade nån "man", att jag träffade flera, och att hon kunde fråga mig direkt istället för att lyssna på rykten så blev hon sur och använde sig av ännu mera överlägsen attityd "Du får väl ta med dig allihop då, höhöhö!". Bad henne dra åt helvete.
Sen visade det sig att hon skulle berätta att hon var på tjocken och då föll allt på plats ännu mera. Jag skulle visa upp en sketen pojkvän inför släkten medan hon MINSANN som vanligt var ännu mer lyckad!! Det var ju liksom inte aktuellt att träffa MIG, att berätta för MIG att hon fått ligga, det var "MIN MAN" som var den viktigaste att sätta sig på och bräcka!
Så näe, nu har vi ingen relation alls, jag låtsats inte om att jag har några syskon. Och jag mår fasen bättre av det! För så fort man gjort nåt eller lyckats med något så har man ju fått höra vad *Sabina* minsann gjort, "Varför gör du inte som *Sabina*?", "Varför flyttar inte du till *Stockholm*, som *Sabina*??", "Varför går du samma utbildning som *Sabina*, titta så bra det gått för henne!". Nu är det som att folk plötsligt fattar att "Oj, är ni två olika individer?? Med helt olika livsstil, livsval, livssyn och intressen??".

Har en storasyster som är 8 år äldre än mig, jag är 47. Har i vuxen ålder knappt haft kontakt med henne alls, nu bor vi så långt ifrån varandra och har därmed noll kontakt. Tänker aldrig på henne, hon är inte en del av mitt liv. Vet knappt något om henne. Vi är extremt olika varandra i hur vi är och i hur vi lever våra liv. 

Vi är ett tajt gäng. Träffas allihop med eller utan familjer ett par gånger i månaden, pratar i olika konstellationer i princip varje dag, ibland länge, ibland bara några minuter. Ibland slänger vi bara iväg ett sms till varandra eller något.

Om man skulle göra en tv-serie om oss så skulle ingen se den, noll drama.

Komplicerad.

Det finns inga pågående bråk eller så, men vi har ingen "egen", aktiv relation som inte bärs upp genom våra föräldrar. Tyvärr. Detta trots att det bara är två års åldersskillnad och vi bor nära varandra.

Det grundar sig i att våra föräldrar alltid behandlat oss extremt olika. Jag blev tidigt behandlad som en vuxen som skulle ta ansvar för mig själv, andra människor och hushållet, medan hon vid 30 års ålder fortfarande daltas med som ett barn. Jag har alltid fått ta hand om mig själv medan hon har fått extremt mycket hjälp med saker, inte minst ekonomiskt.

Detta har gjort att vi lever i olika världar och inte kan relatera till varandra.

Vi bråkar inte som sagt, och kan absolut ha trevligt när vi ses. Men vi har inte alls den nära vänskap man skulle kunna tro att syskon i nära ålder har. Tyvärr.

Jag har gjort många försök att stärka upp den relationen, men hon visar inget engagemang tillbaka så jag har släppt det nu.

Jag är yngst av 3 systrar. Jag har väl en helt ok relation med dem. Men de är mycket tightare med varandra än mig. De har en väldigt nära relation till varandra, bor grannar, deras män är bästa vänner, deras barn är bästa vänner, de umgås varje dag, semester ihop osv. 

De är inte tvillingar utan ett år mellan, men de är som tvillingar och ser likadana ut (Jag ser skillnaden givetvis men jag skulle inte skämmas om jag råkade blanda ihop dem). 

Har alltid vart så att de varit nära. Trots kärnfamilj var det tydligt att de är mammas döttrar och jag är pappas. De ser ut som mamma, jag ser ut som om pappa, om pappa bytte kön innan puberteten.

Jag har en äldre syster. 
Och vi har en bra,fin kontakt.
Vi bor ganska långt ifrån varandra och ses inte så ofta,men pratar och skriver lite dessemellan.
Och när vi väl ses så har vi alltid roligt.
Och skulle något hända så skulle vi ställa upp för varandra på en gång.
Ingen avundsjuka eller något sådant.

Jag har 4 systrar, jag är mittenbarnet, o jag är utfryst sen jag föddes.
Mina föräldrar har alltid behandlat oss annorlunda o min mamma har alltid använt mig som soptipp för sina bekymmer 
Mina föräldrar söp o bråkade mycket o det var mitt fel, de hade ont om pengar pga sitt superi o det var mitt fel osv.
Min mamma lärde systrarna att behandla mig som skit o så är det fortfarande idag. Vi har ingen kontakt men då o då får jag ett vidrigt mail,sms,meddelande eller annat för att få veta hur värdelös jag är o då o då skickar de bilder via posten på allt roligt de har gjort eller har köpt till de andra barnbarnen medan min unge aldrig har fått någonting, allt för att vrida om kniven lite till.
Jag har en syster som är 15 månader yngre än mig o hon behandlas o har alltid behandlats som en drottning. 
Hon titulerar sig till o med som drottningen o mina föräldrar o syskon har alltid gjort som hon har velat.