Efter flera långa och seriösa förhållanden har jag nu hittat en ny man som jag verkligen vill att det ska fungera med. Under mina tidigare förhållanden har jag hållits på halster med "Vi ska bara..." "Inte nu" och "Ja, men senare" i barnfrågan, tills jag gjort slut. Känner mig därför lite skadad och behöver få andras perspektiv på saken. Min nye partner verkar ändra sig varje gång frågan lyfts. Jag har inte konkret ställt frågan om huruvida han vill ha barn med mig, utan pratat om framtiden mer generellt. När vi dejtade var det "Nej, men kanske senare i livet och med rätt människa", en tid senare menade han att han om allt känns rätt och alla andra bitar i livet är på plats kan tänka sig att bilda familj. Han har sedan vi blev ett par då och då sagt saker som hintar om att han ändå tänkt tanken på barn med mig. Men när jag nyligen frågade var i livet han ser sig själv och oss om fem år var barn inte inräknade. Jag är 30, han nästan 40. Vilka krav kan man ställa på tydlighet kring frågan? Jag vet att jag har tid på mig, men inte hur lång tid som helst. Förstår att män kanske har svårt att förstå, men kan man förklara att det kanske inte är så lång betänketid kvar för mig, utan att låta för på eller desperat?
