UsCh vad deppig jag blir emellanåt när graviditetsväntan bara blir längre och längre. 
Dessutom fick jag veta igår att kompisen är gravid, i v 20-nånting, inte planerat....
nehej, men vad kul då!!! Jag är hemsk, men jag mår bara dåligt av alla magar som växer runt omkring mig.
Men jag då???
Ahh....var bara tvungen att släppa på trycket lite. Blir tokig emellanåt!! Skönt att man har bra dagar också annars hade man ju suttit på hispan nu ju.
*kram på er*
Kram på er med!! Skönt att ni finns där ute som förstår varför man ibland håler på att gå sönder inuti. Vad skulle jag göra utan er??
*KRAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAM*
sabia: huvudet på spiken. Du sade precis det som jag känner "det är liksom som om vi skriker på hjälp, men ingen hör våras skrik". Jag skriker för fullt, men det är alldeles tyst runt mig, ingen hör. Någon rynkar lite oroligt på pannan för att de ser ringarna under ögonen som mörknar allt mer, och ser gäspningarna när all oro och ångest gjort slut på krafterna och energin. Men sen vänder de och ägnar sig åt sitt, om man inte får en kommentar om att man måste slappna av och försöka sova bättre.
Men huvudet och bröstet håller på att sprängas av skriket där inne....hur kan det komma sig att de inte hör????
Ska faktiskt prata med min gynläkare på kliniken om samtalsterapi. Jag behöver få ut all skit som samlas inne i mig och som gör att jag upplever omvärlden som ett hot mer än som en verklighet jag lever i. Förgör ju mig själv genom att fastna i den här ångesten.....