Hur får man mannen att fatta hur det är att vara gravid?

Men man kunde ju önska för att få mer förståelse att jag är långsam, flåsig och inte orkar. Just eftersom jag gått upp så lite under graviditeten ser jag inte supertung ut men det mesta är en kamp nu ändå.

O ja. Men det går in och ut. Jag kämpar ju för att orka saker men får ofta pausa eller sätta mig ned (blir yr med) och utifrån  ser det ju lätt ut som jag fuskar eller överdriver?

Såklart. Han är grym och har varit en fantastisk pappa till vårt första barn. Det är bara det här med hur det är att vara gravid han inte verkar koppla. Kanske borde jag klaga mer eller sluta försöka göra så mkt (försöker kämpa på med allt i vardagen som vanligt och kraschar ofta i säng helt slut). 

Inte första graviditeten. Så denna gång går jag själv då det är samma saker som sägs hos en BM. Tycker inte BM tar upp så mkt sånt ändå. 

Borde finnas en bok för medföräldern man får som visar just allt fysiskt som faktiskt händer den gravida, även om det inte syns utanpå. Ibland känner jag ju det själv som att jag borde orka mer liksom, just då jag ändå haft en rätt snäll graviditet - men kroppen vägrar.

Kul för dig. Min första graviditet körde jag mountainbike nån vecka innan BF och kettlebellsvingar typ dagen innan vi åkte in. 

Jag tränar regelbundet och är i bra fysisk form. Men den här andra graviditeten har slagit hårt fysiskt, så vad kan jag säga - de kan också vara olika. Även om man är tränad.

Skulle väl bara önska att förståelse fanns för det, men när man läser vad såna som du skriver verkar många ju inte ha det helt enkelt.

Tack. Jag ska nog försöka vara mer konkret. Tror att det kanske är svårt stt läsa mig med, dels för att min första graviditet ändå var lättare. Dels att jag nog har en tendens att bita ihop som person. Så det är nog bra att vara just konkret när jag faktiskt inte orkar, vilket händer oftare och oftare nu.

Ska sägas att min man tagit ett stort ansvar för vårt första barn nu när jag inte orkat leka alls - så han har ju varit en klippa där. Det är mest att jag inte tror han förstår just hur tufft fysiskt jag börjat få det på riktigt - sista veckorna har jag ibland fått pausa för att hämta andan om jag gått i en  trappa eller lyft barn 1 lite länge. Kroppen tvärnitar liksom, något jag aldrig upplevt förr men som hänt denna graviditet.

Ja, det är mindre än två år mellan. 

Tack hörrni. tror det är kommunikationen de brister i på nåt vis. Men ibland är det kämpigt när man inte får förståelse, kräks rätt mkt nu i slutet av graviditeten och har aldrig fått en fråga om hur jag mår eller så, även när jag säger att jag kräktes upp hela måltiden jag just åt och är lite svag pga det.

Min man tillhör dem som nästan aldrig är sjuka eller har problem med huvudvärk och illamående så jag tror han också har svårt att sätta sig in i hur det är.

Jag har också rätt dåligt samvete att han just fått ta hand om vårt första barn så mkt hela sommaren, just då jag inte orkat. Det är ett väldigt väldigt aktivt barn och jag hinner helt enkelt inte med, vilket ger frustration hos barnet. Så han har tagit ett jätteansvar där, men jag vet ju också hur ansträngande det är. Så jag går runt med dåligt samvete att inte orka med mitt eget barn just nu. 

Istället har jag lagat precis all mat och gjort matlådor, städat hus, planerat semestrar och handlat all mat. Alltså typ det allra mesta av allt som krävs för vardagen, just för att underlätta med allt jag kan tänka mig och sköta all markservice så. Åker vi nånstans kör jag också för att kunna ge honom möjlighet att slappna av lite och läsa eller slumra till i bilen. Men ja, det ÄR ju tungt som gravid i slutet av en graviditet, så bara de här delarna gör mig tröttare än vanligt.

Att min man också är en sån som aldrig vilar när barnet sover utan då gör undan praktiska projekt vi har får mig också att få väldigt dåligt samvete hur lite jag orkat, så då kan jag inte heller vila utan försöker göra saker iaf delar av tiden så jag inte blir den som bara sitter still när den andre jobbar. Vilar jag så är det ofta kanske 30 min - så jag hinner med något vettigt med innan barnet vaknar igen.

Så ja, det är ju vad det är, antingen är jag ju faktiskt lat. Eller så borde jag säga till mer, men det är ju svårt när den andre i paret aldrig vilar - han gör ju alltid saker, så det känns fel att säga till.

Tack :)

Det är jättesvårt dock att inte få dåligt samvete när han aldrig bara sitter ned och vilar utan konstant gör saker. Särskilt när han sen då är trött av att ha ansvaret för det stora barnet, vilket inte är så konstigt när han aldrig passar på att bara vila. Ibland går han upp kvällstid med efter nattning och gör praktiska saker för huset för att det ska hinnas med.

Jag orkar helt enkelt inte just nu fysiskt, men ifrågasätter ju mig själv nästan varje dag om jag bara är lat eller smiter. Har sagt att jag tycker vi kunde ta lite av vilan åt OSS med,att kanske ge varann massage, se en film ihop eller något för oss. Han tycker alltid det låter bra, men sen kommer det tjugo praktiska saker mellan som blir viktigare ändå att lösa. Och när de är klara kommer ju tjugo till. Och då känner jag mig ju som den som smiter när jag inte orkar utan sitter där i soffan, och det slutar ofta med att jag pressar mig stt också göra något ?bra?, med resultatet att jag får ont eller blir illamående.