Separera, Erkänna eller avsluta allt?
Hej jag ska försöka skriva så bra som möjligt så att ni kan förstå min situation, och jag letar inte efter morallektyrer eller liknande då jag själv är medveten om hur omoraliskt detta är och vilken ynkrygg jag är - mitt mål är väl att ventilera.
Jag har varit tillsammans med min nuvarande sambo i snart sju år, vi har ett hus tillsammans och ett barn på två år. Vi har alltid haft det väldigt bra, i alla fall de första fem åren, men efter vi fick barn så ändrades något. Kanske för att det mest var hon som ville ha och jag vek ned i vanlig ordning till hennes begäran - jag älskar ju henne mest i världen? Hur kan jag inte uppfylla hennes önskan även om den just då kanske inte var min egen. Med det sagt så har jag alltid velat ha barn men kanske inte just då.
Kärleken blev mindre, affektionen mot varandra stagnerade vilket det så klart blir med småbarn. Men kände att hon oftast var arg mot mig, jag kände att jag fick dåligt samvete för allt som jag gjorde för min egen skull, oavsett om det var att träffa vänner eller att ägna sig åt någon hobby. Jag började mer och mer leva efter henne, dålig karaktär förmodligen men så fungerar jag tyvärr, sätter vanligtvis alla andras begär framför mina egna och kan inte säga nej. Sen fick vi en skada på vårt hus som tvingade oss att flytta till en familjemedlem under nästan 6 månaders tid, med en 6 månaders bäbis. Under den här tiden sov ingen, min sambo studerade vilket gjorde att jag var tvungen att vara hemma flera gånger per dag med barnet, utan att kunna ta ledigt från jobbet av ekonomiska skäl, mina arbetsdagar var från cirka 06-20 och det slutade med att jag gick in i väggen och nästan blev av med min anställning.
När vi väl flyttade tillbaka till vårt hus kändes det som att förhållandet var på rätt väg trots allt, i början av 2021. Men jag mådde inte bra psykiskt, och alla dessa problem som vi tidigare haft uppdagades mer och jag mådde sämre och sämre. Jag gick till en terapeut genom jobbet men tyvärr gav det inte mig särskilt mycket och problemen eskalerade. Jag fick ont, jag slutade sova, vi bråkade mer, jag hade närmare till att bli arg och irriterad och vi har pratat många gånger om att separera då vi kanske inte bör leva med varandra, men vi försöker.
Men som alltid i alla klyschiga dåliga "ursäkter" vilket det inte är så öppnades mina ögon upp för en kollega som gav mig allt jag inte fick, och jag kunde vara mig själv och dela med mig av saker utan att bli ifrågasatt. En kollega som varit en bra vän till mig de senaste fem åren men det har aldrig funnits något sexuellt mellan oss på något vis. Men så klart så blev det sexuellt i april i år, det hände en gång och jag vill aldrig mer att det ska hända, jag vet inte vad jag tänkte, jag vet inte vad jag gjorde och det finns inget som kan ursäkta det jag gjort överhuvudtaget. Jag har ingen kontakt med den här kvinnan längre sedan april och jag har bytt jobb men jag är en ynkrygg och jag förtjänar det som kommer.
Nu är mina alternativ några få, eftersom att den här ynkryggen inte vågar säga något till sin sambo eftersom att hon med all rätt och all sannolikhet kommer att lämna mig på grund av det här sveket. "En gång otrogen alltid otrogen" - Jag tror inte på det fenomenet då det jag psykiskt har uthärdat nu i fyra månader vill jag aldrig någonsin uppleva igen - och jag är inte ens offret i den här röran. Så nu varje dag tänker jag genuint på att ta mitt liv, varje gång jag kör bil, varje gång jag är ute och springer förbi järnvägen - men jag har hittills varit för feg för det också så klart.
Separerar vi så kan ingen ha kvar huset vi älskar och familjen är splittrad. Erkänner jag det här misstaget kommer jag förstöra min sambos mående för troligen all framtid och vi separerar, och det ska ju vara hennes beslut att ta utifrån omständigheterna men jag kan inte belägga det psykiska måendet på henne, hon förtjänar inte det här. Hon förtjänar lycka och om den här fega skiten tar tummen ur och kliver ett steg fram på järnvägen kan hon påbörja ett nytt liv med huset betalt och ge vår son allt som han behöver.
Jag försöker inte ta på mig någon offerkofta, jag vet vilken skitig människa jag är och jag förtjänar det som kommer och jag gråter varje dag när jag ser vår son i ögonen eller kramar honom och han själv inte kan förstå vilken jävla idiot hans egen pappa är som förorsakar detta.
Så det mesta lutar faktiskt åt att avsluta mitt eget lidande och på så vis ge min familj en ny start och helt andra möjligheter. Det är inget jag hastigt har kommit på, det här är något som jag funderat på nu i månader och hamnat i.