Mår vi dåligt för att vi saknar tacksamhet?

Jag tror att vi svenskar är olyckliga på grund av två saker. Det ena är jakten på perfektionism, allt skall vara perfekt och vi skall vara perfekta. Det andra är att vi inte är så sociala. Vi har jämfört med många länder en lite lägre social kompetens och vi umgås inte lika mycket. Läste en intervju med en ingenjör från Uzekistan , av alla ställen, han sa att han trivdes här i Sverige , men han saknade det sociala. Hemma i Uzbekistan umgicks man mycket mer sa han, att gå ut och äta med vänner minst en gång i veckan, var självklart. Jag tror vi skulle må bättre om vi försökte vara lite mindre perfekta och vara lite mer sociala. Detta gäller ju särskilt i Mälardalen tycker jag, i västra Sverige tycker jag folk är gladare och mer sociala. 

Jag tror medelsvensson är lyckligast, i Sverige. De som har det hyfsat bra men inte så jättehöga ambitioner. Som inte känner att de och deras barn måste ha toppbetyg och fina pretentiösa jobb, som inte känner att de ständigt måste gå på diet för att upprätthålla skönhetsideal som krävs i ens sociala kretsar. Som jobbar åtta till fem och släpper jobbet och har tid att engagera sig i sina barn och fritidsaktiviteter. 

Jag tror lycka främst har med relationer och känslomässig trygghet att göra. Att man känner sig älskad och accepterad. Själva grunden är tror jag att känna sig älskad och accepterad som man är av sina föräldrar.

Men de unga idag har väl generellt fått mer kärlek och bekräftelse av sina föräldrar än vad vi fick dom är födda på sextio och sjuttiotalet? Ändå verkar de må sämre än vad vi gjorde?