Är barnen eller den nya relationen viktigast för er?
Jag skilde mig för fem år sedan och bor sedan ett par år tillbaka varannan vecka med en ny man och varannan vecka med mina två barn. Han har också två barn som han bor varannan vecka med, Jag och mannen blev himlastormande förälskade och relationen har varit intensiv och djup med massor av sex, närhet och samtal. Vi har också planerat en framtid tillsammans med boende och giftermål och vi har oskyddat sex med en förhoppning om att jag ska bli gravid.
Vi började umgås med barnen efter sju-åtta månader tillsammans och har sen dess tillbringat tid alla sex ibland. Nu i sommar var dock den första gången vi hade en gemensam semester tillsammans och det bled omedelbart KAOS. Jag och min partner har rykt ihop som bara den och anledningen är hur vi prioriterar varandra i förhållande till barnen.
Jag är noga med att se både min partner och barnen när vi är i samma rum. Jag kramar och pussar barnen, men min partner också.Jag vänder mig till honom i samtal och med ögonkontakt och jag kan också säga till barnen att "vänta jag vill prata klart med X först" om de vill mig något och jag pratar med honom. Sen vänder jag mig givetvis till barnen också och pratar, umgås och skojar med dem. Men jag är noga med att inkludera alla, även hans barn förstås (är dock inte lika fysiks med dem som med honom och mina egna barn även om jag tex tar i dem och kramar dem också).
Han däremot, låtsas som att jag inte finns i princip.Han vänder sig till barnen, skojar med dem, kramar och pussar dem, föreslår aktiviteter med dem, sätter sig bredvid dem i soffan etc. Han gör inte samma sak med mig,
Jag har så svårt att förstå detta, för mig känns det så oerhört oartigt och respektlöst.
När jag har tagit upp detta har det blivit hemska bråk där han helt försvarar detta med att barnen är så viktiga och att relationen med dem är så meningsfull och givande. Jag har försökt förklara att det är ju väldigt fint at than känner så - men att det inte behöver innebära att han prioriterar dem i varje enskilt ögonblick när han är med mig? Jag har också försökt säga att jag tror att barn mår bra av att inte vara a´"allt" för sina föräldrar och att det kan vara bra att öva på att få vänta på sin tur eller att ta hänsyn till andra i sällskapet.
I det läget vi är nu kommer vi inte vidare. Vi är jättearga på varandra. Han tycker att jag gnäller, är missunnsam och svartsjuk och att jag förlöjligar hans relation till hans barn. Jag tycker att han är en idiot som inte klarar av att ha en kärleksrelation och samtidigt vara pappa om vi alla umgås samtidigt.
I botten finns också den hemska känslan av att han helt enkelt inte värderar mig på samma sätt som hans barn, att vi inte har delad första plats känslomässigt utan att jag helt enkelt inte är betydelsefull på det sättet jag önskar att jag var. För mig är barnen viktiga OCH min partner, men på helt olika sätt givetvis.
Hur tänker ni hur prioriterar ni, känslomässigt och rent konkret när det gäller barn och nya partners? Vem är viktigast och hur visar ni det?
