Anonym (Bortprioriterad)

Thu 10 Aug 2023 00:54

90 svar

Är barnen eller den nya relationen viktigast för er?

Jag skilde mig för fem år sedan och bor sedan ett par år tillbaka varannan vecka med en ny man och varannan vecka med mina två barn. Han har också två barn som han bor varannan vecka med, Jag och mannen blev himlastormande förälskade och relationen har varit intensiv och djup med massor av sex, närhet och samtal. Vi har också planerat en framtid tillsammans med boende och giftermål och vi har oskyddat sex med en förhoppning om att jag ska bli gravid.

Vi började umgås med barnen efter sju-åtta månader tillsammans och har sen dess tillbringat tid alla sex ibland. Nu i sommar var dock den första gången vi hade en gemensam semester tillsammans och det bled omedelbart KAOS. Jag och min partner har rykt ihop som bara den och anledningen är hur vi prioriterar varandra i förhållande till barnen.

Jag är noga med att se både min partner och barnen när vi är i samma rum. Jag kramar och pussar barnen, men min partner också.Jag vänder mig till honom i samtal och med ögonkontakt och jag kan också säga till barnen att "vänta jag vill prata klart med X först" om de vill mig något och jag pratar med honom. Sen vänder jag mig givetvis till barnen också och pratar, umgås och skojar med dem. Men jag är noga med att inkludera alla, även hans barn förstås (är dock inte lika fysiks med dem som med honom och mina egna barn även om jag tex tar i dem och kramar dem också).

Han däremot, låtsas som att jag inte finns i princip.Han vänder sig till barnen, skojar med dem, kramar och pussar dem, föreslår aktiviteter med dem, sätter sig bredvid dem i soffan etc. Han gör inte samma sak med mig,

Jag har så svårt att förstå detta, för mig känns det så oerhört oartigt och respektlöst.
När jag har tagit upp detta har det blivit hemska bråk där han helt försvarar detta med att barnen är så viktiga och att relationen med dem är så meningsfull och givande. Jag har försökt förklara att det är ju väldigt fint at than känner så - men att det inte behöver innebära att han prioriterar dem i varje enskilt ögonblick när han är med mig? Jag har också försökt säga att jag tror att barn mår bra av att inte vara a´"allt" för sina föräldrar och att det kan vara bra att öva på att få vänta på sin tur eller att ta hänsyn till andra i sällskapet.

I det läget vi är nu kommer vi inte vidare. Vi är jättearga på varandra. Han tycker att jag gnäller, är missunnsam och svartsjuk och att jag förlöjligar hans relation till hans barn. Jag tycker att han är en idiot som inte klarar av att ha en kärleksrelation och samtidigt vara pappa om vi alla umgås samtidigt.

I botten finns också den hemska känslan av att han helt enkelt inte värderar mig på samma sätt som hans barn, att vi inte har delad första plats känslomässigt utan att jag helt enkelt inte är betydelsefull på det sättet jag önskar att jag var. För mig är barnen viktiga OCH min partner, men på helt olika sätt givetvis.

Hur tänker ni hur prioriterar ni, känslomässigt och rent konkret när det gäller barn och nya partners? Vem är viktigast och hur visar ni det?

Anonym (Pernilla)

Fri 11 Aug 2023 10:46

#61

Men varför försöker ni bli gravida nu!? I det kaos du beskriver, och när ni inte ens känner varandras barn och hittat en stabil trygg tillvaro för er alla som funkar? Nej, bara nej. Tänk med huvudet och inte med den därnere

Anonym (du)

Fri 11 Aug 2023 11:04

#62

Anonym (Biobonus) skrev 2023-08-11 10:18:18 följande:

Jag undrar om alla som är negativa till dig TS skulle känt likadant om ni varit en biofamilj? Självklart måste alla i en familj få uppmärksamhet, respekt, omsorg, närhet och kärlek.

Din sambo borde påminnas om att barnen kommer att ha er relation som en mall för sina framtida relationer. Vill man ge sina barn en möjlighet till ett lyckligt samliv som vuxen bör man föregå med gott exempel i hur man behandlar både barn och partner

Jag tycker snarare att det är så det är i en bio-familj med många familjemedlemmar. Det är svårt att hitta vuxentid, det kan vara svårt för några att få en syl i vädret, tiden räcker inte alla dagar till allt och alla.

Men i TS fall så har de dels varannan vecka helt barnfritt och kan då ägna all sin tid åt vuxensamtal, hångel och hålla handen som TS vill.

Och dels så är ju frågan om och hur mycket barnen ska avstå i sitt liv för att en ny partner ska få känna sig bekräftad och sedd. Ska barnen inte nattas som vanligt för att TS känner sig ensam i soffan, ska barnen inte få prata vid matbordet för att TS vill ha vuxensamtal med mannen. Barnen har inte valt situationen de är i och har i princip ingen makt att förändra den. TS däremot är vuxen, bör kunna hantera sina känslor, och har framför all makt över sin situation - om relationen med den är mannen inte passar henne så kan hon lämna den.

Barnen har också föräldrarnas föräldraskap som mall för ett eget kommande föräldraskap. Så där kan de också få lära sig att barnen är viktiga, får den tid och omsorg de behöver, och pappan låter som att han gör ett fint jobb där!

Anonym (Oj)

Fri 11 Aug 2023 11:14

#63

Anonym (D) skrev 2023-08-10 21:34:39 följande:

Du verkar inte alls förstå att det är inget fel på din partner. Tycker han låter som en jättebra pappa. Han vill vara en närvarande pappa på sitt sätt och just nu försöker du förändra det för att DU har behov. Förstår du inte att det kommer leda till ännu ett uppbrott? För i slutänden håller inte det. Man kan inte förändra någon. Hitta någon som passar dig och dina behov istället.

Sluta utsätta alla stackars barn för sånt här - vuxnas trams.

Fast det är ju pappan som har ansvar för sina barn, det är han som utsätter sina barn för detta hemska. Ändå tycker du att han inte gör fel. Konstigt.

Anonym (Bortprioriterad) Trådstartaren

Fri 11 Aug 2023 12:02

#64

Anonym (Biobonus) skrev 2023-08-11 10:18:18 följande:

Jag undrar om alla som är negativa till dig TS skulle känt likadant om ni varit en biofamilj? Självklart måste alla i en familj få uppmärksamhet, respekt, omsorg, närhet och kärlek.

Din sambo borde påminnas om att barnen kommer att ha er relation som en mall för sina framtida relationer. Vill man ge sina barn en möjlighet till ett lyckligt samliv som vuxen bör man föregå med gott exempel i hur man behandlar både barn och partner

Precis så tänker jag också. Och jag tror också att jag hade fått helt andra svar om vi var en kärnfamilj.

Jag undrar också över varför han vill förmedla till barnen att det är okej att exkludera en person.Jag tycker det förmedlar helt fel bild till dem. Både kring hur en parrelation ska se ut och hur man beter sig runt andra människor när man umgås i grupp.

Jag är som sagt noga med att inkludera honom i samtal, med fysisk beröring och med uppmärksamhet. Jag gör så även med andra. Har mina barn en kompis hemma så tar jag ansvar för att det barnet ska få känna sig "med" i familjelivet, tex vid matbordet. Jag sitter inte och för samtal med mina egna barn, gosar med dem, skojar med dem och låter andra människor sitta bredvid och titta på. Jag vänder mig till alla. För mig är det en social regel och det är viktigt att förmedla den till mina barn också genom att vara en förebild.

Kvittning

Fri 11 Aug 2023 12:25

#65

Anonym (Bortprioriterad) skrev 2023-08-11 12:02:16 följande:

Precis så tänker jag också. Och jag tror också att jag hade fått helt andra svar om vi var en kärnfamilj.

Jag undrar också över varför han vill förmedla till barnen att det är okej att exkludera en person.Jag tycker det förmedlar helt fel bild till dem. Både kring hur en parrelation ska se ut och hur man beter sig runt andra människor när man umgås i grupp.

Jag är som sagt noga med att inkludera honom i samtal, med fysisk beröring och med uppmärksamhet. Jag gör så även med andra. Har mina barn en kompis hemma så tar jag ansvar för att det barnet ska få känna sig "med" i familjelivet, tex vid matbordet. Jag sitter inte och för samtal med mina egna barn, gosar med dem, skojar med dem och låter andra människor sitta bredvid och titta på. Jag vänder mig till alla. För mig är det en social regel och det är viktigt att förmedla den till mina barn också genom att vara en förebild.

Jag har bara levt kärnfamilj så mitt svar utgår ifrån det. Och jag skulle nog säga att både jag och min man tar absolut noll ansvar för att ge varandra sådan tid och uppmärksamhet som du beskriver under familjetiden utan det är barnen som gäller. Vi går såklart inte runt och ignorerar varandra, men att det finns dagar vi har noll minuter tillsammans för vuxensamtal känns liksom givet och betyder inte på något sätt att vi känner oss bortprioriterade.

Anonym (Kommunicera)

Fri 11 Aug 2023 12:26

#66

Anonym (Bortprioriterad) skrev 2023-08-11 12:02:16 följande:

Precis så tänker jag också. Och jag tror också att jag hade fått helt andra svar om vi var en kärnfamilj.

Jag undrar också över varför han vill förmedla till barnen att det är okej att exkludera en person.Jag tycker det förmedlar helt fel bild till dem. Både kring hur en parrelation ska se ut och hur man beter sig runt andra människor när man umgås i grupp.

Jag är som sagt noga med att inkludera honom i samtal, med fysisk beröring och med uppmärksamhet. Jag gör så även med andra. Har mina barn en kompis hemma så tar jag ansvar för att det barnet ska få känna sig "med" i familjelivet, tex vid matbordet. Jag sitter inte och för samtal med mina egna barn, gosar med dem, skojar med dem och låter andra människor sitta bredvid och titta på. Jag vänder mig till alla. För mig är det en social regel och det är viktigt att förmedla den till mina barn också genom att vara en förebild.

Jag tycker att det är svårt att ta ställning till sakfrågan här. Självklart är det inte ok att utesluta, ignorera och bete sig taskigt mot en person i familjen. DÅ skulle jag vara tveksam till fortsatt relation alls eftersom det visar på din partners människosyn.

Men att han inte lika aktivt som du söker fysisk kontakt eller vänder sig till dig tycker jag är att göra en höna av en fjäder och borde gå att lösa genom att prata och kompromissa lite. Om man vill sin partner väl brukar man kunna gå till mötes ÄVEN om man är av annan åsikt. Här känns det också som lite hårklyveri och hur man uppfattar situationer.

Återigen, sätt er ner i lugn och ro och prata. Om man älskar varandra vill man försöka lyssna in och förstå. Det är inte ett slag som ska vinnas eller förloras.

Var lite större, ta första steget (ÄVEN om du tycker att det är hans fel) och säg: "Älskling, förlåt att jag reagerade som jag gjorde. Jag vet att det kan uppfattas som lite löjligt, men jag har behov av fysisk kontakt och att du bekräftar mig. Kan du försöka möta mig lite i det även om du inte tycker att det är nödvändigt?"

(Såg att du bokat parterapi, kan vara bra, men skulle kanske egentligen inte behövas, om det inte handlar om att ni har svårt att kommunicera.)

Anonym (du)

Fri 11 Aug 2023 12:44

#67

Anonym (Bortprioriterad) skrev 2023-08-11 12:02:16 följande:

Precis så tänker jag också. Och jag tror också att jag hade fått helt andra svar om vi var en kärnfamilj.

Jag undrar också över varför han vill förmedla till barnen att det är okej att exkludera en person.Jag tycker det förmedlar helt fel bild till dem. Både kring hur en parrelation ska se ut och hur man beter sig runt andra människor när man umgås i grupp.

Jag är som sagt noga med att inkludera honom i samtal, med fysisk beröring och med uppmärksamhet. Jag gör så även med andra. Har mina barn en kompis hemma så tar jag ansvar för att det barnet ska få känna sig "med" i familjelivet, tex vid matbordet. Jag sitter inte och för samtal med mina egna barn, gosar med dem, skojar med dem och låter andra människor sitta bredvid och titta på. Jag vänder mig till alla. För mig är det en social regel och det är viktigt att förmedla den till mina barn också genom att vara en förebild.

Inte sjutton bryr sig barnen om hur mycket ni pratar med varandra eller rör vid varandra om det inte skulle vara så att det gick ut över dem.

Och det är ju just det som är knäckfrågan, hade alla barnen varit era gemensamma så hade du troligen inte känt såhär, för att då hade din mans uppmärksamhet varit mot dina/era barn och därmed indirekt mot dig. Men det stör dig för att det är hans barn, inte dina, och då upplever du att hans uppmärksamhet mot barnen stjäl av uppmärksamhet som du vill ha.

Det är intressant också att du återkommer till att du lärt dina barn att klara sig en del själva, inte vara så uppmärksamhetskrävande. Men du tycker att du själv, som vuxen, ska få vara det gentemot din partner. För mig är det tvärtom, barn kan få vara krävande och få uppmärksamhet, medan vuxna är vuxna nog att hantera livet utan att vara i fokus hela tiden.

Det är också en social färdighet att kunna ta sig in i samtal där många deltar. Så jag förstår inte riktigt hur det går till när du känner dig så exkluderad vid middagen bara för att han pratar med sina barn.

Anonym (Biobonus)

Fri 11 Aug 2023 15:51

#68

LFF skrev 2023-08-11 10:46:12 följande:

Men det går ju inte att jämföra kärnfamilj och stjärnfamilj rakt av. Även i en kärnfamilj så får man inte alltid ihop en massa tid för "vuxensamtal", pussar och kramar, speciellt inte varje dag.

Anonym (du) skrev 2023-08-11 11:04:43 följande:

Jag tycker snarare att det är så det är i en bio-familj med många familjemedlemmar. Det är svårt att hitta vuxentid, det kan vara svårt för några att få en syl i vädret, tiden räcker inte alla dagar till allt och alla.

Men i TS fall så har de dels varannan vecka helt barnfritt och kan då ägna all sin tid åt vuxensamtal, hångel och hålla handen som TS vill.

Och dels så är ju frågan om och hur mycket barnen ska avstå i sitt liv för att en ny partner ska få känna sig bekräftad och sedd. Ska barnen inte nattas som vanligt för att TS känner sig ensam i soffan, ska barnen inte få prata vid matbordet för att TS vill ha vuxensamtal med mannen. Barnen har inte valt situationen de är i och har i princip ingen makt att förändra den. TS däremot är vuxen, bör kunna hantera sina känslor, och har framför all makt över sin situation - om relationen med den är mannen inte passar henne så kan hon lämna den.

Barnen har också föräldrarnas föräldraskap som mall för ett eget kommande föräldraskap. Så där kan de också få lära sig att barnen är viktiga, får den tid och omsorg de behöver, och pappan låter som att han gör ett fint jobb där!

Jag uppfattar det inte som att TS främst är ute efter hångel och hålla handen hela tiden, utan att bli inkluderad i samtal och planeringar, en kram i förbifarten och några minuter vuxentid ibland. Helt normalt även i biofamiljer enligt mig.

Anonym (Fia)

Fri 11 Aug 2023 16:05

#69

Anonym (Bortprioriterad) skrev 2023-08-11 12:02:16 följande:

Precis så tänker jag också. Och jag tror också att jag hade fått helt andra svar om vi var en kärnfamilj.

Jag undrar också över varför han vill förmedla till barnen att det är okej att exkludera en person.Jag tycker det förmedlar helt fel bild till dem. Både kring hur en parrelation ska se ut och hur man beter sig runt andra människor när man umgås i grupp.

Jag är som sagt noga med att inkludera honom i samtal, med fysisk beröring och med uppmärksamhet. Jag gör så även med andra. Har mina barn en kompis hemma så tar jag ansvar för att det barnet ska få känna sig "med" i familjelivet, tex vid matbordet. Jag sitter inte och för samtal med mina egna barn, gosar med dem, skojar med dem och låter andra människor sitta bredvid och titta på. Jag vänder mig till alla. För mig är det en social regel och det är viktigt att förmedla den till mina barn också genom att vara en förebild.

Men är du verkligen exkluderad? Ignorerar han dig om du ställer en fråga? Vänder han ryggen mot dig när du pratar? Eller ger han dig inte bara så mycket tid och uppmärksamhet som du vill ha. Två väldigt olika saker.

Jag har många kärnfamiljer i min omgivning där de enda sakerna mannen och kvinnan pratar om är projektet familjen. De har ingen relation utöver att vara föräldrar. Det är kanske inte eftersträvansvärt men innebär inte att någon av föräldrarna är idioter.

Anonym (S)

Fri 11 Aug 2023 16:39

#70

Jag blir på riktigt rädd för er som tycker att han är en så OERHÖRT bra pappa, att situationerna ts beskriver är fullt normala, han beter sig helt korrekt och sen spyr galla över ts och kallar henne allt otrevligare saker! Alltså är ni på riktigt????

Spontant ts, så vill jag bara föreslå att du lämnar denna "man" och skaffar en riktig man, som kan hålla två tankar i skallen samtidigt! Som fattar det här med att man är en FAMILJ, där alla respekterar varandra, inte kategoriserar människor i omgivningen utifrån deras "värde" för honom! Hur mår ts' barn i detta, de måste ju känna sig bra lågt prioriterade av honom?

Självklart kan man både vara en bra partner och en bra pappa, om man är född på någorlunda rätt sida utedasset! Att idiot-sätta de biologiska barnen först i ALLA lägen är INTE bra faderskap!

Ts beskriver en helt underbar nykär tillvaro när barnen inte är närvarande, varför funkar det inte att kombinera?? Slutar han ha känslor för ts så fort hans barn är i närheten så han inte ens ägnar henne en blick, en snabb smekning, ett leende när man möts?? Ett normalt samtal som inte handlar om "Frozen" vid middagen emellanåt. Det är liksom inte barnalstrande på köksbordet vi pratar om, utan bara lite nyförälskad vardagsromantik. Och då kallar ni ts "påfrestande", "klängig" etc.... Min mamma och pappa pussades, pratade vid köksbordet, nöp varandra i röven (80-talet....), fnissade och skrattade, satt bredvid varandra i soffan. Aldrig att jag kände mig övergiven eller utlämnad för det!

Är barnen eller den nya relationen viktigast för er?

INNEHÅLL