Missfall v13

Hej,

Kära trådstartare jag vet vad du går igenom. Jag skulle gå in i vecka 13 och göra KUB veckan därpå när jag började blöda. Graviditeten hade stannat i vecka 9, jag såg ett tickande hjärta i två dagar innan det slutade slå. Detta var snart en månad sedan, vårt andra barn (planerat). Jag blödde dock sparsamt och försökte först avsluta allt med Cytotec, detta misslyckades fatalt och jag fick skrapa veckan därpå. Tyvärr fanns det rester kvar och jag fick genomgå ytterligare en skrapning två veckor senare, nu hoppas jag att allt är ute så jag kan gå vidare (blöder fortfarande och har gjort det snart i en månad). Så jag hoppas att det faktum att du verkar ha fått så bra hjälp direkt hjälper dig snabbare. 

Jag försöker tänka att detta inte var menat, och inte hur långt det gick eller hur det skulle bivit i januari när den kom osv. Nya tag, men ibland kommer det över mig, speciellt då jag inte har så många att prata med - få som visste om graviditeten och känns på något sätt onödigt att berätta vad jag går igenom nu... Antar det är någon slags överlevnadsinstinkt att bara vilja gå vidare.

Jag är 37 och har tänkt mycket på min ålder. Fick dock ett tidigt missfall innan min son föddes, och då var jag "bara" 35. Någonstans vill jag tänka att det bara är att försöka igen, men jag misstänker att när man väl är där är det inte lika lätt mentalt. 

Mitt missfall innan min son kändes värre, för då fanns inget barn så då visste jag inte om det skulle gå öht. Nu stressar ålder och ålderskillnad - alltid ska det vara något  

Och till sist, jag hade också en känsla från start att något inte var som det skulle. Därför gjorde jag ett tidigt UL. När jag såg blodet den där eftermiddagen några veckor senare så visste jag direkt. Hade alla symptom kvar, men bara visste att det inte stämde <3 

All styrka till dig, det kommer att bli bra!