Svåra sambobeslut. Vad anser ni vara rätt??

Jag orkar inte läsa allt, du borde ha delat upp de olika situationerna i olika inlägg, så hade du nog fått relevanta svar. Men i alla fall:

Jag anser att man ska betala procentuellt utifrån vad man tjänar. D.v.s. i det här fallet ska kvinnan betala 10 procent och mannen 90 procent av räntor och avgifter.

När det sedan gäller andra faktorer - som det där mörkrummet (finns det ens fortfarande med den digitala tekniken - nåja det är OT i den här tråden) - så får man väl se från fall till fall vad som är rimligt. I det här fallet när kvinnan betalar en så liten del ändå, så skulle jag (om jag var hon) inte bråka om det där mörkrummet. Det gör så liten skillnad för henne ändå, räknat i kronor.

Det är ju dessutom så att mannen behöver mörkrummet för att kunna tjäna in sin stora lön - som kvinnan också har stor glädje av. Hon får bland annat bo stort, fint och väldigt billigt p.g.a. hans arbete i mörkrummet! Om rummet hade använts till en hobby som han inte tjänade pengar på, så kanske det skulle ha funnits anledning att räkna av det, typ om det hade varit ett fullt utrustat gym - och kvinnan inte hade använt det alls. 

När ett sambopar går isär, så anser jag att de ska få tillbaka det som de har satsat i bostaden (eller sin "andel" om värdet på bostaden har ökat eller minskat sedan den köptes), och detta oavsett vad som står i sambolagen. Här ska man räkna in både bådas kontantinsatser och bådas amorteringar.

Jag tycker att sambolagen är felaktig på den punkten - att de båda ska få ut hälften var, oavsett hur mycket de satsat. Så ska det bara vara i ett äktenskap anser jag - i äktenskapet har det alltid varit så, att default är att man delar lika, och man vet om det när man skriver under äktenskapskontraktet i kyrkan eller på stadshuset.

Men sambolagen gäller per default, utan att kontrahenterna har skrivit under något avtal, och då blir det helt orimligt att den ena ska kunna få ut i värsta fall flera milljoner av den andras tillgångar. På grund av att paret har köpt en lägenhet för gemensamt bruk, och den ena satsade flera miljoner kronor - och den andra kanske inget. Det är orimligt!

Det är jätteviktigt att vi pratar med våra barn om det här, så att de inte gör det misstaget, och att vi om vi köper en bostad till vårt barn, eller sparar åt honom/henne på ett bosparkonto, skriver ett ordentligt gåvobrev, där det framgår att bostaden/pengarna ska vara enskild egendom, och även att om den säljs så ska "det som kommer i dess ställe" vara enskild egendom. På så sätt kan inte en framtida pojk- eller flickvän lura av vårt barn hälften av de pengarna (vilket skulle vara väldigt surt även för den förälder som har slitit och sparar ihop pengarna). (Om barnet får lägenheten innan han/hon har en partner som ska flytta med in, så är det dock riskfritt - sambolagen gäller bara om lägenheten har köpts för gemensamt bruk. Men det är många som inte känner till den skillnaden.)

Var har du detta ifrån? Känner du många sådana högavlönade män, och har de anförtrott dig att de känner så mot sina fruar? Jag känner nämligen inte igen det alls. De flesta högavlönade män brukar vilja ha en hemmafru som sköter barnen och markservicen. Det kan till och med vara så att frun vill yrkesarbeta, men att mannen motsätter sig det. "Det är inte nödvändigt", menar han. Det är ju status att ha en hemmafru och kunna försörja sin familj utan att behöva skicka ut frun att städa trappuppgångar (whatever).

På den nivån - när man har de lönerna - är världen ofta internationell, dessutom. Sveriges inskränkta sosse-feminism-mentalitet har ingen betydelse - man jämför med andra chefer på samma nivå i USA och resten av Europa.