Dejta bipolär kille?

Ok, så han knarkar. Fokusera på det då. Vill du vara ihop med någon som knarkar?

Spring, är mitt råd. OM han inte är beredd att medicinera livet ut (med Lithium).

Inte för att bipolära är as generellt, men det är otroligt påfrestande att leva med någon som 1. har en trasig bakgrund och mår dåligt pga det 2. Växlar mellan eufori och noll konsekvenstänk i värsta fall, eller mår så dåligt att hen inte kan gå ur sängen vissa dagar. 
Det jobbigaste är faktiskt hypomani/mani enligt mig och inte depressionerna. Jag hade ett förhållande med en bipolär man i 2 års tid, vilket slutade med att han fick en psykos, lämnade mig och var otrogen samt gjorde av med bisarrt mycket pengar vi egentligen inte hade. Jag har gått i terapi för detta i flera år. 

 

STOR varningstriangel. Han självmedicinerar, han har alltså inte sjukdomsinsikt och tar inte ansvar. Han kommer att såra dig, antagligen knulla andra eller göra något annat jävligt dumt, alt. åka i fängelse pga drogerna. S P R I N G! NU!

Han tar droger i bland på fester. Har en masterutbildning och ett arbete som han sköter. Men ja, han är väl bara en simpel knarkare i guess. 

Ja, tänker också att det är en bra ide. Tack för tipset. 

Ja. Faktiskt. Antingen är man det eller inte. Det är inte utbildning eller jobb som avgör det. Han är dessutom kriminell. 
Du är redan medberoende och bortser från det brott han begår. Ni är båda riktiga kap. 

En person kan vara missbrukare och sköta sitt jobb. 

Nej, just uppsöka är väl kanske inte helt korrekt, men eftersom upplysningen kom på första dejten och TS redan sett teckan på gränslöshet, så tycker jag att det är väldigt nära. Men jag hoppas att det blir bra för henne.

TS, att man har en välfungerande fasad betyder inte att man inte har problem. Om du uppfattar honom som gränslös och manisk, samt berg- och dalbana, skulle jag avråda från gå vidare med detta. Det är en sak att träffas då och då, men försök föreställa dig att leva med en sådan person.

Jag känner en kvinna som fick diagnosen bipolär först i 50-årsåldern, men hon är mer åt det depressiva hållet. Glad och social och har mycket energi när hon mår bra, men inte manisk eller gränslös. Jag har aldrig upplevt umgänge med henne som ett problem. Ingen skulle kunna gissa att hon är bipolär. Men när hon har skov och mår sämre drar hon sig undan. Då har hon nästan noll energi. Men det är inget som påverkar omgivningen nämnvärt. (Möjligen jobbet).

Det var en lättnad för henne att få diagnos, för då insåg hon plötsligt vad som varit problemet hela livet. Varför hon haft de här depressiva perioderna, men däremellan varit ganska välfungerande. 

En avlägsen släkting (numera avliden) var också bipolär, på den tiden hette det manodepressiv. Hon var mer åt det maniska hållet. Henne gick det knappt att umgås med när hon hade skov. Hon var extremt intensiv, gränslös och kunde göra de mest galna saker. Jag fattar inte hur hennes man orkade. Men han stod vid hennes sida i alla år. 

Så det är väldigt olika hur det fungerar för bipolära. 

Det behöver inte vara omöjligt att dejta någon som är bipolär. MEN det är enorma varningssignaler om de inte medicinerar och om de tar droger, så länge det inte är en rent depressionsbaserad sådan (och då kan man uttrycka lite tvekan om det verkligen är rätt diagnos, men men) - har man minsta tendens att bli hypo eller manisk måste det verkligen vara total nolltolerans mot droger i allafall alla psykoaktiva sådana. Mani underskattas ofta och man inser inte att det kan slå över i en ren manisk psykos, du har alltså en ökad benägenhet att övergå i ett tillstånd som är ganska nära en psykos, en ökad benägenhet att tippa över så att säga. Droger ökar risken ytterligare. Lägg där dessutom till den extra dåliga impulskontrollen även ett hypomaniskt tillstånd innebär så kanske det är lättare att inse att det måste vara nolltolerans. 

Haft både vänner och partners med den problematiken, och efter den senaste gången med en som kände sig "frisk" efter 13 år utan skov och på eget bevåg slutade med medicineringen och gradvis ökande hypomani som gick in i ren mani och senare manisk psykos med tvångsinläggning och paranoia kommer jag vara extra vaksam för min egen skull. Där var det inte ens några droger inblandat utan "bara" att han slutat med medicineringen då han inte trodde han längre behövde den. Hans första (och tidigare enda noterade - inte omöjligt han haft mindre hypomanier tidigare) var dock drogutlöst - gräs och alkohol. 

Ett ex längre tillbaka i tiden hade oftast sina skov utlösta i samband med att han fick för sig att ta amfetamin - men där var det inte lika drastiskt drogutlöst och in i rena maniska psykoser utan "bara" mer vanliga hypomanier in i mani. 

Så drogande är oerhört högst relevant i kombination med en bipolär sjukdom. Icke medicinerande och tar droger tyder på väldigt dålig självinsikt om sjukdomen (och är det så som någon nämnde att man inte är medicinerade pga tendens till mani från antidepressiva är det än mer alarmerande med droganvändande). 

Kaka söker maka.