Ska man verkligen behöva stå ut med livet?

Jag var 9 år när jag började tänka på döden och sedan dess har jag nästan längtat efter att bli gammal och ha den nära.
Jag har mycket att leva för och är inte deprimerad, men livet har bara gett mig bakslag efter bakslag konstant.
Då fort jag tror att nu kan jag andas lite så händer det någonting annat.
Det tar på krafterna och jag har lite ork, försöker hitta glädje i det lilla. Ibland undrar jag varför andra ska drabbas av dödliga sjukdomar och olyckor och inte jag, som ändå inte uppskattar livet på samma sätt?
När jag var 13 började jag tänka att när det blir alldeles för jävligt, då lämnar jag! Men flera år senare så skaffade jag ändå barn och jag kommer aldrig någonsin lämna dem.
Men jag hoppas att en dag kommer det hända något bra som gör att smärtan av alla bakslag försvinner.

En tanke som hjälper mig är att vad är 90 år av miljoner år?
Vi har tid på oss att vara döda länge när den tiden kommer, så då kan jag ju lika gärna leva de år jag får.
Ta en dag i taget ts, och försök hitta någon fin sak att leva för varje dag. Det kan vara något litet. Kaffekoppen som blev extra god, regnbågen på himlen, nya avsnittet av tv-serien.

När jag var ung trodde jag inte att jag skulle bli 28, sedan inte 30, nu är jag 40+.På något sätt har det som ändå är fint i livet lyckats överskugga det som inte är bra.