Kronärtskocka skrev 2025-04-16 22:49:45 följande:
Daisy: Hoppas nästa cykel blir bättre så du får försöka.
Always choklad: Lycka till på ultraljudet!
Livshopp2025: Det är väldigt dyrt med fertilitetsvård tyvärr. Först hade jag sparade pengar men efterhand valde jag att låna pengar. Men det finns ju ingen garanti att det lyckas. Så förstår att garantipaket lockar, finns som sagt på fler ställen också. För mig var Olga inget alternativ pga anonyma donatorer (då hade de enbart det) men också många och långa resor vilket blir dyrt.
Är du i relation eller självstående? Vet att det är betydligt billigare med embryodonation i ex Tjeckien. ( Sedan har jag fortfarande inte riktigt fattat skillnaden mellan dubbeldonation och embryodonation.)
Så oerhört tungt efter allt slit. Ledsamt att höra. Tillåt dig att sörja. Du har just blivit snuvad på att öht få göra ett näst? sista försök med dina ägg, det är sorgligt.
Det är för många också ett svårt beslut att ta, så du ska inte behöva skämmas. Jag känner igen mig, jag har ett äldre barn som min fd fru burit, och att gå över till donerade ägg var ändå svårt för mig, trots att jag då har ett barn som inte har mina gener som jag älskar.
Efterhand kändes donerade ägg samtidigt mer hoppfullt. Så mycket större chans än med mina ägg. Vitt första försök med donerade ägg fick jag en kemisk graviditet. Självklart väldigt tung, men jag hann på de få dagarna känna hur glad och tacksam jag var för plusset. Så det lugnade mig inför kommande försök.
Men jag kan än idag, trots att det slutade lyckligt och jag älskar min dotter, tycka att det är orättvist att inget av mina fyra ägguttag med egna ägg lyckades. Varför just ja liksom? Samtidigt så enormt tacksam över att nu ha en liten sovandes bredvid mig. Alla känslor får finnas bredvid varandra.
Ja jag trodde nog aldrig i min vildaste fantasi att det skulle kunna gå så här dåligt som det gjort. Det var som att så länge vi gör ivf är det en självklarhet att det kommer gå.
Ja exakt så, varför just jag? vrf går det för alla andra tillslut men inte för mig... Nu vet jag ju att det inte är så men omkring mig alla jag hört om i min närhet eller folks bekanta mig har det alltid gått för tillslut.
Jag är rädd för alla känslor man känner. En sekund känns det helt okej och nästa får jag nästan panik och alla frågor och rädslor slår till.
Jag förstår naturligtvis att jag kommer älska ett barn som kommer till från donerat ägg men kommer man känna annorlunda på ngt sätt? Vad tycker folk omkring? kommer de se på mig annorlunda? kommer de tycka synd om mig? Tycka synd om barnet? tänka på att det är någon annans som egentligen är mamma? Hur kommer barnet må? Kommer jag känna att det inte är mitt helt och fullt? och så sen jäkla sorgen över att det inte är mina gener, jag kommer inte ifrån det men tror det har att göra med att jag alltid alltid funderat på hur mitt barn skulle bli vad skulle den ärva från mig osv osv. Jag är så himla lik både min mamma och pappa och det har alltid varit så kul att få höra. det här är såklart fåniga bagateller i det stora hela det föstår ju jag också men man är ju inte helt rationell i det här hela tiden.
Jag vet att jag kommer genomgå en donation för det finns inga alternativ för mig. Jag är såklart så ofattbart tacksam för att den här möjligheten finns och utan den vet jag inte vad jag gjort.
