Blir man lite deppig när man är några år över 40?

Mitt liv började ta slut för 10 år sedan så 46 är ingen skillnad, mer än att jag är närmare döden.
Hela jävla livet har varit ett stort lidande o vid 36 tyckte min kropp att jag skulle få cancer med mitt i allt helvetet. O på det hjärtsvikt.
Så här sitter jag fullständigt ensam o isolerad, orkar ingenting, har inte lämnat min lägenhet sen nyårsaftonen, har inte lämnat min gata sen i mitten av december förra året.
Jag har inga vänner o den enda familjen jag har, är en vuxen son som kommer hem några timmar i veckan för att lämna handling. 
Jag har inte pratat med en vuxen på månader o då var det sjukvårdspersonal.
Jag lever inte, jag bara existerar.
Jag läser vad andra i min ålder hittar på, deras resor, familjesammankomster, jobbyten, giftemål osv o jag gråter tills jag spyr.
Jag tog bort nix bara för att iaf ha försäljare att prata med, men de lägger på ganska med en gång när jag pratar om vädret eller frågar hur de mår.
Jag har alltid tänkt...kämpa så kommer det bli bättre....men istället sitter jag här, orkeslös, o märker hur jag blir sämre dag för dag, livet rinner mig ur händerna o jag kan inget göra.
Jag har inte ens någon att prata med.
Fullständigt ensam o skulle inte upptäckas på en vecka om något händer.....

Försöka leva i frid?
Det är ingen som ringer mig o jag har ingen att ringa.
Vilka gamla bekanta?
Testa själv o leva totalt isolerad utan någon mänsklig kontakt, förutom ett par timmar i veckan, o inte orka ta dig ut.

Så det är mänsklig kontakt att sitta vid datorn o råka på rötägg som dig?
Pffft.
Varför öppnar käften om sånt du inte har en aning om?
Återkom när du fått ut silverskeden ur röven.

Jag har fått rätt till ledsagare o en kontaktperson, men ledsagare är bara till o från vårdkontakter vilket jag inte har haft....förutom via telefonen....på över 1 år.
Kontaktpersonerna jag har fått, har inte funkat.
Den ena ställde in hela tiden, den andra var inte villig att göra de utflykterna jag ville göra o vägrade åka med i färdtjänstbilen eller köra sin bil efter...hon vägrade låta mig åka i hennes bil...o det trots att hon fick bensinpengar.
Den 3:e tog med sina barn o tyckte jag skulle sitta o titta på medan hon lekte med dem i sandlådan eller på gungorna.
Den 4:e funkade ett par veckor men sen ville hon ha mer pengar o valde då hon inte vara kvar som stödperson.
Den 5:e satt o lekte med sin telefon o somnade i min fåtölj.
Nr 6 kunde knappt svenska o pratade knappt utan sa bara ja eller nej.
Nr 7 fick jag vänta på o det visade sig vara en vidrig person jag känt från skoltiden som då tyckte det var kul att sitta på mig o dra jympapåsen över mitt huvud o dra åt tills jag tuppade av. Då som först hämtade någon en lärare.
Nr 8 var en man som tyckte vi skulle *underhålla* varandra.
Nr 9 jobbade på sockontoret o skulle komma på en lunchrast varje vecka, hon ställde hela tiden in pga jobbet eller så glömde hon.
Någon nr 10 har det inte blivit än då den som har hand om detta hade semester o sen blev sjukskriven i början av året. 
Jag får bara höra att de jobbar på det, så jag har gett upp.

Lät för dig att säga som bevisligen inte vet hur det är att leva med svår hjärtsvikt.

Du har verkligen problem o dem kan eller vill jag inte hjälpa dig med.
Såna rötägg som dig klarar jag mig utan.