Nja, livet går inte utför per automatik för att man passerat 40.
På dig låter det som att du kanske borde kolla upp hur du mår. Jag tänker på hälsokontroll. Kolla eventuella vitaminbrister, sköldkörtel, hormoner. För det är en sak som förändras när vi blir äldre, hormonerna.
Sen när det gäller att livet förändras och barnen behöver en mindre. Där är det upp till dig att göra något åt det. Skaffa hobbysar och göra något för dig själv.
Jag är strax över 50 nu och tar ingen medicin mot klimakteriet.
Äter bara bra mat och konditionsträning hjälper mig.
Jag har alltid varit snygg men så blev huden hängig. Jag gjorde då en plastikopereration, en sån som görs fint och naturligt. Panna och halsområde. Kostade över 100tkr men jag vred tillbaka klockan 10 år. Gillar att synas igen.
Tar även injektioner av hyalyronsyra, prophilo, 3 gånger per år. Inga Fillers men ger huden ett glow och tar bort rynkor. Även tagit bort pigmentfläckar
Så tänk på att börja spara så ni kan ge er ett lyft vid 50. Så slipper ni deppa ihop
Och har du inte börjat jogga än - dags att komma igång börja med 5 min öka med 5 varje vecka... Man mår bra både kroppsligt och mentalt.
Nu kommer jag bli hatad....
Ja, håller med om att livet känns tråkigare än för 20 år sen, när folk ständigt kom och knackade på ens dörr och ville man skulle följa med ut på fester och annat.
Samtidigt som ens jämnåriga och i åldrarna runtikring har blivit väldigt svensson, inrutade och tråkiga.
Mitt liv började ta slut för 10 år sedan så 46 är ingen skillnad, mer än att jag är närmare döden.
Hela jävla livet har varit ett stort lidande o vid 36 tyckte min kropp att jag skulle få cancer med mitt i allt helvetet. O på det hjärtsvikt.
Så här sitter jag fullständigt ensam o isolerad, orkar ingenting, har inte lämnat min lägenhet sen nyårsaftonen, har inte lämnat min gata sen i mitten av december förra året.
Jag har inga vänner o den enda familjen jag har, är en vuxen son som kommer hem några timmar i veckan för att lämna handling.
Jag har inte pratat med en vuxen på månader o då var det sjukvårdspersonal.
Jag lever inte, jag bara existerar.
Jag läser vad andra i min ålder hittar på, deras resor, familjesammankomster, jobbyten, giftemål osv o jag gråter tills jag spyr.
Jag tog bort nix bara för att iaf ha försäljare att prata med, men de lägger på ganska med en gång när jag pratar om vädret eller frågar hur de mår.
Jag har alltid tänkt...kämpa så kommer det bli bättre....men istället sitter jag här, orkeslös, o märker hur jag blir sämre dag för dag, livet rinner mig ur händerna o jag kan inget göra.
Jag har inte ens någon att prata med.
Fullständigt ensam o skulle inte upptäckas på en vecka om något händer.....