Jag frågar denna fråga utifrån synvinkeln misantropi, som jag är stor anhängare av efter att sett hur människan betett sig oavsett politisk eller religös synvinkel. Jag anser nämligen inte att människan är "skapelsens krona". Mänskligheten är mer en parasit ser jag det som, och med allra största säkerhet en obetydlig parentes i universums historia.Ja, mänskligheten hade turen att "utvecklas" såpass att vi tagit kontroll över jorden i det mesta, men det skulle inte störa mig det minsta om vi förintade oss själva och största delen av jordens livsbestånd. Helt enkelt för att det är vad vi är destinerade att göra. Vi kan inget annat givet de egoistiska djur vi är. Naturen, universum kommer att klara sig oavsett vad vi gör. Nåja, fantasier om mänsklighetens "enande" skulle ju påverka, men om man ser till den mänskliga naturen och vad hon åstadkommit (oavsett religiös eller politisk ideologi) så är det föga sannolikt.Min fråga är: är du "orolig" för mänskligheten? Vad upplever du att "mänskligheten" realistiskt sätt kan göra för att inte utrota sig själv?
