Jag har aldrig varit otrogen ska jag börja med att säga och har inga planer på att vara det heller, men jag blir chockad när jag läser folks hatiska kommentarer till otrogna människor på familjeliv. Jag träffade min man som 20 åring, vi har varit tillsammans i 21 år och jag hoppas minst lika många år till. MEN är det verkligen rimligt att leva ett helt liv tillsammans utan att trampa snett någon gång? Inte råka bli tillfälligt förälskad i någon annan och i stundens hetta råka råka klanta till det? Inte råka såra varandra under en hel livstid? skulle min man råka vara det så skulle jag nog faktiskt ha överseende (såtillvida det var en tillfällighet händelse och inte aktiv otrohet). Det är så otroligt vanligt med otrohet och att råka bli förälskad. Och känslor styr man inte över. Är vi inte lite väl hårda mot otrogna?? vore det inte bättre att faktiskt vara realist och istället diskutera med sin partner hur man ser på otrohet? Ifall det skulle hända och kanske efter hand när man varit tillsammans så länge som jag och min man- faktiskt våga diskutera möjlighet att öppna upp förhållande utan att det behöva vara så stigmatiserat? vi ska ju leva sååå länge vad tycker ni? Är det rimligt att agera med sådan avsmak när många faktiskt bara råkar begå ett mänskligt misstag?
