Otrohet/ öppet förhållande- varför så stigmatiserat?

Alla samhällen har saker som anses vara ok och andra som inte anses vara ok, vissa av de saker som inte anses vara ok har man lagstiftat mot för att förmå folk att låta bli att bete sig så, andra har man inte lagstiftat mot men anses ändå vara oacceptabelt av majoriteten. Det existerar INGET samhälle på jorden där alla är fria att bete sig hur de vill mot andra.

Vad gäller otrohet så är det något som inte är acceptera i något samhälle på planeten eftersom det baseras på svek, lögner och manipulation och ska inte blandas ihop med tex öppna relationer. Olika samhällen har olika syn på sexualitet men INGET samhälle är ok med att svika, ljuga och manipulera andra människor.

Så att prata om stigmatisering är ju lite missvisande, för då är ju precis allt som inte innebär att var och en får bete sig precis hur de vill mot andra "stigmatisering"

Och när vi ändå är inne på psykologi så finns det ett annat intressant begrepp som heter "kognitiv dissonans" 

En individ som är otrogen mot sin partner kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara detta för sig själv genom att ändra sina attityder kring otrohet. Vid ett val mellan två lika goda eller dåliga alternativ kommer man att försöka övertyga sig om att det man valde var bättre än det andra alternativet, eller det som man håller på att bestämma sig för trots allt är bättre. I daglig mun - "att försöka övertyga sig själv"

sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_dissonans

Och feghet är då en giltig ursäkt för att svika, ljuga och manipulera?

Ah du drar trådstarten genom ett väldigt snävt filter och ignorerar grova generaliseringar och rent irrrationella påståenden som TS kläcker ur sig i trådstarten där hon tex inte verkar kunna göra skillnad mellan känslor och handlingar som tex den här dyrgripen...

Det är så otroligt vanligt med otrohet och att råka bli förälskad. Och känslor styr man inte över. Är vi inte lite väl hårda mot otrogna??

För alla vet ju att så fort man känner nåt så åker brallorna ner per automatik och otroheten är ett faktum. Finns inte en människa på planeten om klarar av att stå emot. Och det som kritiseras kring otrohet är ju såklart känslorna och inte handlingarna.

Eller vad sägs om denna pärla.

vore det inte bättre att faktiskt vara realist och istället diskutera med sin partner hur man ser på otrohet? Ifall det skulle hända och kanske efter hand när man varit tillsammans så länge som jag och min man- faktiskt våga diskutera möjlighet att öppna upp förhållande utan att det behöva vara så stigmatiserat? 

Där TS utgår ifrån att enda sättet att vara realistisk är att börja prata öppna förhållanden med sin partner för det har minsann hon och hennes man gjort, då det så. 

För att inte tala om att i stort hela TS trådstart handlar om just otrohet, och det du pratar om är varför man stigmatiserar otrohet men hävdar ändå att det inte handlar om otrohet?

Jag menar svaret på frågan om varför otrohet är stigmatiserat är ju superenkelt, för att det är svek, lögner och manipulation och väldigt få människor på planeten gillar att man behandlar dem på det sättet och det finns ingen kultur i världen är svek. lögner och manipulation är accepterat... det har påpekats många ggr i tråden... men då kontrar ju du med att det faktisk inte är otrohet du pratar om?

Jag? Är du och Kvinna50+ samma person?

Vad får dig att tro att bara för man inte accepterar otrohet så innebär det att man inte vill eller kan prata om otrohet?`Om båda är överens om att är man otrogen så är relationen slut så finns ju inte så mycket mer att tillägga.

Otohet är kanske inte det största problemet i en relation för DIG men för andra är det döden för en relation.

Att par fortsätter tillsammans säger ingenting om de sen är lycliga i sin relatio  och sitt val. Bara för att man förlåter initiallt så betyder ju inte det att man fortfarande är ihop 2 år senare. Det tar tid att processa en otrohet.

Att fastna i bitterhet är inte bra efter en kris, men naivitet och dumsnällhet är inte heller bra. Beter man sig illa mot andra får man helt enkelt acceptera att de inte kommer vara så glada på en och man kan absolut inte förvänta sig att bli förlåten villkorslöst utan motprestation. Andras förtroende är något man gör sig förtjänt av och inget man får gratis, speciellt inte när man missbrukat det.

Återigen så är otrohet kanske inte det störsat problemet i en relation för just dig men för väldigt måga är det detsamma som slutet för relationen och hur goda möjligheterna är att "hitta tillbaka" spelar ingen roll om man inte anser att man vill leva med en människa som sviker och ljuger. En partner går ju trotts allt att byta ut, det finns inget som säger att man absolut måste vara kvar. Det handlar ju inte bara om det går eller inte går, det handlar lika mycket om till vilket pris och är det vär det. Personligen tycker jag att det inte är det är värt det av flera anledningar.

1) En person som är otrogen tyckte bevisligen att jag och vår relation inte var tillräckligt värderfullt för att låta bli att sätta det på spel för någora knull eller vad de nu var man söker med sin otrohet, varför slösa bort sin tid på en person som värderar relationen så lite?

2) Jag vill inte leva med en person som är kapabel att bete sig på det sättet mot människor som ska föreställas så den nära. Det finns ju trotts allt bättre människor än så, varför slösa bort sin tid på en sån person?

3) Jag tror människor förändras väldigt sällan så risken att personen fortsätter bete sig på det sättet är alldeles för hög för att det ska vara värt risken, otrogna människor är trotts allt 3-4 ggr mer benägna att göra om det.

4) Varför slösa bort sin tid på en person man VET är opålitlig när man hellre kan lägga den tiden på någon annan? Visst den nya kan vara lika opålitlig hen med men det är iaf 50/50, den gamla vet man ju redan är opålitlig.

Så mao, jag tvivlar inte på att det säkert går att gå vidare tillsmmans efter en otrohet men jag tycker inte det är värt det.

Vad menar du för problem och svek som är värre? (Fysisk och psykisk misshandel borträknad)

Nja, du kommenterade ett inlägg jag skrev till Kvinna50+ och skrev att DU skrivit ditten och datten.. så återigen, är du och kvinna50+ samma person, ja eller nej? Om ja. varför skriver du med två konton på en och samma tråd?

Det finns inga problemfria relationer, har aldrig funnits och kommer förmodligen aldrig finnas. 

Ja jag har fatta att DU tycker så men bara för att du tycker otrohet är en piss i havet så betyder inte det att alla tycker likadant, för väldigt många om inte de allra flesta så är otrohet ett väldigt allvarligt problem och det är något du behöver ta hänsyn till.

Nja, visst är det väl bra att man diskuterar relationens gränser från början men det är inte där det största problemet ligger. Det spelar ju ingen större roll hur mycket man diskuterar och kommer överens om saker när den ene sen fullkomligen skiter i det och gör som den vill ändå, eller hur? Jag menar det är ju inte så att folk är otrogna i monogama relationer för att de bara inte vetat att det inte var ok, bara det att man smyger det visar ju att man vet mycket väl att det man gör inte är ok, men man väljer att skita i det och hoppas på att det inte kommer fram... så det är väl snarare synd att folk inte kan respektera de gränser man en gång satt.

Nej, otrohet är tabu för att det är svek, lögner och manipulation och för att folk fullkomligen skiter i vad deras partner tycker och chansar på att inte bli påkomna och det går ju inte att lösa med diskussion för en person som inte respekterar vad du tycker kommer bara hålla med dig och sen göra som den vill ändå, DET är det verkliga problemet.. egoism och falskhet.

Möjligen tycker du så, personligen tycker jag att otrohet slår som hårdast på det som är mest centralt i alla slags relationer nämligen förtroendet. Det är ju inte sexet i sig som är det stora problemet med en otrohet, det stora problemet är lögnerna och smusslandet som trasar sönder allt förtroende och få människor vill ju ha en relation med någon som de inte tror att de kan lita på. Om en person ljuger om trohet, vad mer kan personen ljuga om då? Är något personen någonsin sagt san och hur vet man det? Om en person inte kan respektera trohet i en relation vad är det som säger att personen kommer respektera någon annat?

Så oavsett om personen varit otrogen en gång eller 100 så kommer det ju ändå ha sönder förtroendet, givetvis kommer 100 ggr ha sönder ännu mer än en gång men båda slår ju hårt mot något som är väldigt centralt i alla slags relationer.

Jag skrev inte att 1 gång är lika med 100ggr, givetvis är 100 svek värre än ett, det jag säger är att både en gång eller 100 slår båda två väldigt hårt mot något väldigt centralt för alla slags relationer.

Givetvis är det förmodligen lättare att förlåta ett svek än 100 OM man öht vill förlåta ett svek, men man kan lika väl resonera som att man helt enkelt inte vill ha en relation med en opålitlig person och avsluta relationen oavsett om det varit ett eller 100 svek.

Det finns inga belägg för att folk som sviker en gång med 100% säkerhet kommer göra det igen men det finns absolut belägg för att människor som sviker löper 3-4 ggr större risk att göra om det än andra. Så JA, att ge människor som sviker och ljuger en andra chans ÄR en relativt stor risk. Och det är som sagt inte en risk alla vill ta.

Jag tror absolut att man KAN återfå förtroendet för någon som behandlat en illa, allt går säker bara man är villig att offra hur mycket som helst. Det jag ifrågasätter är om det är värt det, men det är ju upp till var och en i den situationen att avgöra. Personligen tycker jag inte att det är värt det av flera olika anledningar som jag redan har beskrivit.

Det kan man ju lika väl säga om den som varit otrogen, jag menar om man bevisligen tyckte förhållandet var värt att riskera för något eller några knull så kan man ju fråga sig vad för slags inställning till att "jobba i ett förhållande" personen har. Det kan ju kännas lite märkligt att det inte är förrän man blev påkommen som det blev viktigt att "jobba på relationen" och inte före 

Hur många tror du söker hjälp efter att de blivit påkomna?
Och om man söker hjälp bara för att slippa bli dumpad, är viljan att förändras verkligen genuin då?

I tanken är det kanske spännande och blir en verklighetsflykt.

IMen i realiteten blir det däremot svårt att hålla ihop ett öppet förhållande skulle jag tro.

Tänk om din äkta hälft eller sambo blir förälskad i någon annan, åker på spa, resor och hittar på andra roliga saker med den nya förälskelsen ? Inte kul för dig.

I fantasin är det väl lätt att tänka på att lite nekräftelse är väl kul. Men i realiteten kan ju en ny kontakt både leda till den ena och det andra.

Det blir nog svårt i längden. Rörigt.

Jag tror att bara en bråkdel av alla par går på parterapi och de som söker egen terapi för att sluta bete sig som rövhål är nog väldigt väldigt få.

De dumpar inte varandra, den ene dumpar den andra för att den personen betett sig illa. 

För barnen blir det skit av att låtsas att allt är bra. Talar av erfarenhet . Så kom inte och säg att det är bra. Man lär barnen att falsk kärlek är bra, att det är så det ska vara. Sen kan barnet också hamna i destruktiva förhållanden. För det var ju så man växte upp. 

Helt galet påstående.

Varför är du själv så upprörd Tyra Myra?

Är det av rädsla?

Är det hat?

Är det av okunskap? 

Eller.....?